Allt i mitt liv faller samman

Hej

Jag behöver hjälp, allt i mitt liv faller samman.

Har länge mått dåligt på grund av mitt utseende, jag har rätt så dålig hy vilket gör att jag känner mig tvingad att sätta på jättemycket smink varje dag bara för att se okej ut. Tänker på mitt utseende  och klädstil så mycket att det påverkar hela mitt humör om jag känner mig snygg eller ful. I höstas så hade jag en mindre ätstörning. Hatade min kropp så mycket att jag började träna för mycket och äta ungefär ett litet mål om dagen. På några veckor gick jag ner 10 kilo. Som tur var så fattade jag att jag aldrig skulle bli nöjd, hur smal jag än blev, så jag började äta och slutade med det beteendet. Jag får ofta viljan att bara svälta mig själv men försöker hålla mig undan. Jämför mig själv så mycket med andra tjejer och lägger så mycket energi på mitt utseende. Min bild som ja har i huvudet är så himla ful och det är omöjligt att känna mig bekväm i mig själv. I 6an hade jag bra betyg, bara A och B, men nu i 7an så har alla mina betyg sänkts till E och D. Detta gör mig så stressad för jag tänker att jag inte kommer få något bra jobb i framtiden. Jag har alltid varit en person med starka känslor, men på den sista tiden har jag inte känt glädje alls, bara stress och ångest. Får ofta panikattacker och behöver åka hem när jag till exempel är bland folk, och då känner jag att jag förstör för alla andra jag är där med. Ångesten inom mig förstör allting, den gör så att jag inte kan sova, ibland kan jag inte ens äta, jag kan inte fokusera på lektionerna eller slappna av. Orkar inte mer. Förra sommaren hade jag så sjukt mycket ångest, låg uppe till klockan 4 och bara grät och skakade. Har haft självskadebeteende ett tag nu också, innan var det bara små rivsår, men nu har jag börjat skära så djupt att jag blir rädd för mig själv. Gråter flera gånger om dagen och har försökt ta mitt liv ett antal gånger. Smärtan inom mig är så stor, men när jag vill berätta det för någon så tycker dem att jag klagar för mycket. Ser ner på mig själv så mycket och hatar mig mer än någon annan. Kan knappt prata med folk för tror de kommer tycka jag är ful eller konstig. Allting faller samman och ingen finns där för mig. Har lagt så mycket energi på att mina kompisar ska må bra, jag bara sitter där och stöttar dem när de pratar om sina problem, men när jag vill snacka så lyckas de på något sätt förminska mitt problem och prata om något annat. Alla vill skapa drama men jag mår redan så dåligt, vill bara att allt ska ta slut. Snälla hjälp mig, vet inte vad jag ska göra längre.

Anonym

BUP svarar:

Hej och tack för din fråga!

Du verkar ha det kämpigt med hur du skall vara och hur du tänker att du uppfattas av människor rumt omkring dig. Du har en känsla av att allt faller samman och ingen finns för dig. Du beskriver också hur detta yttrar sig på olika sätt med matproblem, panikattacker, nedstämdhet och ångest.

Du skriver att du är en som stöttar och lyssnar när andra pratar om sina problem. När du sedan försöker prata om dig så tycker du att de på något sätt förminskar dina problem. Du tänker att de andra vill skapa ”drama” omkring sig. Jag undrar om det kanske kan vara så att du kanske blir för försiktig när du skall berätta något om dig. Du skriver att ”alla vill skapa drama” men att du redan mår så dåligt. Jag undrar om det kanske kan vara så att du blir för försiktig och att du kanske ägnar mycket energi åt att du inte skall ta plats och skapa drama?

Du har många saker som du tänker på och är upptagen av och som du kanske skulle ha nytta av att få prata om och får hjälp med att tänka kring. När jag läser ditt brev verkar det inte som att du pratat med dina föräldrar om hur du känner och tänker. Jag vet ju inte riktigt om det är så.

Är det så att du även i relation till dina föräldrar är en person som inte vill skapa drama och att du då blir så försiktigt att de inte förstår eller vet om hur du faktiskt har det. Min erfarenhet är att föräldrar ofta vill veta hur det är med deras barn och att de vill försöka vara till stöd och nytta. Jag tycker att du ska fundera på om du inte ska göra ett försök med att prata med dina föräldrar. Då kanske ni tillsammans kan fundera över hur du och ni ska gå vidare så att du kan få hjälp och inte må så dåligt.

Du kan också fundera över om det inte finns någon på din skola som du skulle kunna känna lite förtroende för och som du skulle kunna pröva att prata med. Det kanske skulle kunna vara kuratorn, skolsköterskan eller någon mentor. Då kanske du även där skulle kunna få hjälp och kanske få hjälp med hur du skall tänka om hur du ska gå vidare.

Jag vet inte om du känner till det men på ungdomsmottagningen arbetar det människor som är mycket vana vid att möta unga med bekymmer som liknar dina. Det är också ett ställe där du skulle kunna få hjälp med att förstå hur det kommer sig att du tänker och känner som gör och hur du ska kunna må lite bättre. När du skrev till oss var det ett första steg mot att du ska kunna ta lite mer plats för dig själv. Nu ska du försöka ta nästa steg som handlar om att kanske prata med dina föräldrar eller någon annan vuxne för att du ska få hjälp och kanske må lite bättre.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta