Dyslexi och bråkig skitunge

Hej!

jag orkar inte mera! Jag vill inte gråta mig till sömns, känna skuldkänslor och vara arg längre!!

Jag är trött på mig själv. Jag hat helt ok betyg i skolan. Men jag blir underkänd på vartannat prov minst. Jag har dyslexi och är totalt kass på att läsa, vilket gör att jag suger i skolan. Jag har tillgång till att lyssna på böcker istället. Men inte fattar jag mer för det. 

Jagvill kunna saker! Jag vill klara proven, mer än något annat. Jag vill visa alla att jag faktisk kann klara saker själv! Och mest av allt så vill jag göra mina föräldrar stolta!

Men det går inte för jag har min dumma skit dyslexi.

hemma är jag en jobbig skitunge som bråkar hela tiden och blir arg utan anledning. Jag kallar mina syskon och föräldrar otrevliga saker och slår mina bröder. 

Jag kan inte styra att jag är så. När jag blir arg kan jag inte styra över vad som händer. Jag slår i saker och tar sönder dom. 

Jag har till och med börjat med att skada mig själv. Inte allvarligt. Men jag slår saker i mitt huvud och river mig själv på armen tills jag börjar blöda. Nu har jag fula ärr.

Varför är jag såhär? Jag vill inte mer. 

Jag är så otroligt osäker på mig själv. Vågar inte göra saker utan att jag ska tänka "nej såhär kan jag inte göra. Då kommer hen tänka så och så kommer dom kanske prata om det".

jag har ingen jag kan prata med. Skolkuratorn är ingen vidare och jag bor i en liten by så jag hinner inte åka in till stan för att gå till en ungdomsmottagning där. 

Dyslektikern14

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Usch, tjejen, det låter som att du har det jättetufft! Det låter som att du kämpar så hårt och vill så mycket, men blir frustrerad över att det inte blir som du vill. Och att du hemma inte orkar hålla ihop, utan blir arg och ledsen, vilket går ut över dem du älskar.

Du har fått diagnosen dyslexi, vilket i alla fall är en del av förklaringen till dina svårigheter. Men det låter på ditt brev som att du kanske skulle behöva mer hjälp! För man ska inte behöva må som du gör och behöva kämpa så hårt.

Vad bra att du skriver hit! Ditt brev är tydligt och bra och välformulerat och jag tycker att du kan använda det när du söker hjälp.

Mitt första tips är att prata med dina föräldrar. Prata med dem, eller visa dem brevet. Det viktiga är att de förstår hur du har det, och att du behöver mer hjälp. Kanske ni tillsammans ska prata med rektorn eller din mentor, för att se om det finns något mer man kan justera i din vardag som skulle underlätta. Kanske skulle även dina föräldrar kunna höra av sig till BUP för att se hur ni gemensamt skulle kunna gå vidare och få hjälp med hur det blir hemma och i skolan.

Om inte föräldrarna känns som en framkomlig väg, kan du prata med din mentor eller någon annan lärare som du har förtroende för? Eller göra ett försök till med skolkuratorn? Eller skolsköterskan? Fördelen med skolkuratorn eller skolsköterskan är att de kan hjälpa dig vidare om det skulle behövas. De kan också hjälpa dig att prata med dina föräldrar, om det känns svårt för dig. Eller att du faktiskt tar dig tiden att åka till ungdomsmottagningen… för din hälsa är viktig, kanske det allra viktigaste!

Ett annat alternativ, om du vill och vågar, är att du själv ringer till din närmaste BUP-mottagning. Där kan du också få svar på dina frågor och hjälp med hur du ska göra.

Jag tror också att det är jätteviktigt att du inte väntar med att ta hjälp, utan ser till att få det så snart som möjligt, innan det har gått för långt och du mår ännu sämre.

Så, vänta inte! Sök hjälp nu! Kanske redan idag!

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta