Depressiva perioder och ångest

Hej, jag är en tjej på 17 år som har lidit av depressiva perioder och ångest i ca 4-5 år (börjar få svårt att minnas exakt hur lång tid som har gått).

För ungefär 2 år sedan började jag skära/riva mig själv. Jag minns inte varför jag ens började, allt jag minns var att jag kände mig stressad, arg och ensam. Då visste jag inte att det här skulle bli ett så stort problem men jag önskar verkligen att jag gjorde det, då det nu är lite av ett beroende. Jag brukar nästan känna mig sjuk om jag inte lägger till något. 

Det här kommit till poängen där jag knappt kan ta mig genom dagen utan att åtminstone tänka på att skada mig själv, och jag vill bara att det ska sluta. Jag skäms över att mina armar och ben är täcka av ärr, och ibland envisas jag med att ha på mig långa byxor trots att det är varmt bara för att gömma allt från mina vänner och familjemedlemar. 

Jag har gått till BUP för hjälp sen mina föräldrar märkte vad som hände (också 2 år sedan), men jag har aldrig fått tillräckligt mycket hjälp för att ens kunna säga att jag inte längre är beroende. Jag måste även snart lämna BUP då jag fyller 18 i år och det gör mig bara ännu mer rädd och ledsen. Det här även varit dagar då jag har tänkt på hur skönt det skulle vara att bara ta slut på allt och fly från min depression på det sättet. Jag tror (och hoppas) att jag aldrig kommer agera på de här tankarna, men faktumet att jag ens har dem så ofta skrämmer mig och jag vet inte vad jag ska göra.

Snälla ge mig ett svar, vad som helst räcker.

Vilsen tonåring

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev.

Du ska inte ge upp! Man lever lätt i en alldeles egen bubbla när man inte har någon att prata med och inte känner något hopp om förändring. Har man haft en depression så länge som du beskriver blir det också lätt att man nästan glömmer hur livet kan vara. Hur det känns att vara glad.

Att du snart fyller 18 år kan vara både dåligt och bra -beroende på hur du ser på det. Ibland kan det upplevas bra att du kan söka hjälp själv utan att dina föräldrar får reda på det. Det kan finnas en frihet i det. Men det kan upplevas negativt att inte kunna gå till BUP. Du verkar sakna din tidigare kontakt eftersom du skriver att det gör dig rädd och ledsen att behöva lämna BUP?

Jag tänker att om du vill ha kontakt med BUP igen så ring upp dem och hör om du kan komma tillbaka. Återfall är vanliga och ibland kan det finnas stora fördelar att träffa personal man känner sig trygg med - även om det inte blir lång tid. Förändring kan ibland gå snabbt!

Annars får du ta kontakt med vårdcentralen eller en ungdomsmottagning. Jag tror det är bra att dina föräldrar känner till dina problem för då kan du få deras stöd och det måste ändå vara jobbigt att behöva dölja att du faktiskt inte mår bra alls. Varför ska du dölja det?

Lycka till!


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta