Känner mig bara riktigt arg

Hej Jag går på första linjen och är 13 snart 14 år. På första linjen snackar vi mycket om aktivering, vilket är bra, men vi snackar mycket om nedstämdhet och jag känner mig inte alls nerstämd. Jag känner mig bara riktigt arg på väldigt mycket av ingen anledning och sen blir jag glad igen. Jag har alltid varit väldigt envis vilket har varit lite problem för mig i min familj eftersom jag inte har velat t.ex borsta tänderna när jag var liten och då brukade min mamma slå mig på min röv med sina händer och jag upplevde det som hårt och plågsamt. Jag fick heller inte gråta, så när jag började gråta så börja hon säga till mig men jag slutade inte och då skrek hon på mig och slog mig tills jag slutade gråta. Vill tilläga att jag var under 6 år gammal när det hände. Min mamma fick sedan en stroke när jag var 6 år och då förändrades hela mitt liv (hon överlevde). Har läst på om PTSD och dess behandling. En utav behandlingarna var att återuppleva händelsen med sin behandlare och bara tanken på det fick mig att börja stor gråta, mitt hjärta började rusa och jag skakade. Jag vet att det är normalt att vara arg och så i tonåren men jag känner att det är mer en vanligt och jag vet att det är det för mina föräldrar och en av mina behandlare på våra familjemöten tycker också det. Min ilska och avundsjuka är typ farlig för mig själv och min familj. Jag är så avundsjuk på min bror att jag vill skada honom både psykiskt och fysiskt (Jag skadar han redan psykiskt lite). Vi bråkar nästan varje dag hemma och då skriker vi på varandra väldigt mycket. Våra bråk handlar om normala saker men vi skriker över drivet mycket och därför går vi i familjeterapi. Men det som inte direkt stör mig men jag vet är dåligt är att jag fantiserar om hur jag ska kunna tortera specifika människor och noggrant. Tankarna uppstår typ flera ånger om dagen, varje dag och jag har haft dem rätt så länge nu. Jag fantiserar också om olika sätt jag hade kunnat döda mig själv på, jag ser också mig själv göra det i mitt huvud och jag är typ "rädd" för att jag faktiskt ska göra det. Jag vet att jag kan göra det och jag vet att jag är själv inte rädd för att göra det utan jag är mer orolig för mig själv. Jag skär mig själv också (bara när jag är själv), men inte för att jag är ledsen utan mer för att jag vill ha sår och blod. Jag har gjort en ritning med mitt egna blod och målat mig själv till en clown med mitt egna blod flera gånger. Jag ser också gestalter lite överallt. Känslan av att jag vill skada människor är väldigt stark och kan även vara till vänner och de som betyder väldigt mycket för mig. Jag vill inte skada mina närmaste vänner men jag vill skada mina vänner för jag upplever hat mot dem i vissa perioder av ingen anledning alls. Jag känner mig riktigt pleased och satisfied av tanken av att skada någon men det SKA vara tortering för annars är det inget kul med det. Nej tanken av det skrämmer mig inte och jag mår inte dåligt av det alltså får dåligt samvete. Det är svårt att beskriva det men jag vet att jag behöver hjälp. Om jag inte får hjälp så vet jag att jag kommer skada någon och sedan ångra det eftersom att det känns som att jag består av två eller fler personligheter. Det är väldigt svårt och jag förstår det inte riktigt. Första tanken på att söka hjälp till ett mentalsjukhus kom då jag fick panik eftersom att jag inte kunde skrika på någon eller skada någon. Jag började kasta omkring objekt, bita mig själv, gråta riktigt mycket, ta mitt eget liv och att tortera (tankarna var detaljerade) min bror eftersom mitt utbrott betydde delvis pga min bror.  Var ska jag vända mig?

Matt

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tycker nog att du visar omtanke både mot dig själv och din familj när du nu oroligt undrar hur du ska få hjälp för de fantasier - att skada andra du har- och även att du självskadar dig. Du är rädd att du ska göra det du fantiserar om vilket gör dig orolig.

Kan du ta upp det i era familjemöten? Eller känns det för privat eller obehagligt att berätta om? Du kan be få prata med en av familjeterapeuterna i enrum och då berätta det du beskriver i ditt brev till oss. Kanske ska du också få en egen terapikontakt där du mer ingående kan berätta om dina fantasier och farhågor (orostankar) och dina tidigare minnen av våld som du varit med om.

Eller kanske går det att berätta för din familj? Kanske skulle det kunna kännas lättare om ni mer öppet kunde samtala om dina obehagliga tankar du ofta känner och kanske kunde du få hjälp även i den familjeterapi du nu går i? Svårt att veta. Jag tycker du ska ta upp det med någon av terapeuterna och höra vad hen tycker.

Lycka till!





Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta