Har ångest över allting

Jag har så jävla mycket ångest. Det är ångest över allt möjligt, helt ärligt så känns det som om jag har ångest över allting. Över skola, övriga aktiviteter, familj, vänner, att åka till ställen osv. Jag undviker att göra saker. Allt från att följa med på aktivitetsdagar till att åka buss. Jag får panikångestattacker rätt så ofta med, när det blir som värst. Jag har haft det rätt så länge, men det har förvärrats på senaste tiden.

Jag började prata med min skolas kurator i början av nian (andra terminen nu) och vi pratade en gång i veckan. Det var mest om vad jag skulle göra under mina panikångestattacker och hur det är viktigt att jag utsätter mig för saker som triggar ångesten. Jag gör det också, mer än vad folk (mamma) tror. Att ens gå in på ett prov där man sitter fast är något som triggar rejält. Och prov kan man ju inte avstå från att göra. Jag gör allt det men det blir verkligen inte bättre på något sätt, förutom de tips jag använder under panikångestattacker (att andas i en fyrkant hjälper ibland). Så jag slutade prata med kuratorn. Slutade prata om ångest helt enkelt med någon. Mina vänner pratar bort det och min mamma börjar låta arg och får mig att känna mig dum för att jag har det. När jag säger att hon inte förstår hur dåligt jag mår säger hon bara "tror du inte jag har varit 16? Tror du inte jag har haft ångest?". Sedan ska hon hela tiden ta med att jag inte tränar så mycket (vilket jag håller med om, men nog för att kroppen ska må ok) och får det att låta som att mobilen är varför jag mår så jävla skit. Jag vet att mycket stress kommer från sociala medier osv men den ångest jag känner av är inte att behöva kolla instagram eller snapchat varje sekund. Mobilen för mig känns säker eftersom när jag får ångest kan jag koppla bort ångesttankar genom att göra något annat på mobilen (hon vet det jag har sagt det till henne). Hon säger att alla har ångest och liknande vilket jag vet, men jag vet också att jag har mer ångest än vad som är hälsosamt. Hon får allt att låta som om jag överdriver jättemycket så jag vill inte riktigt prata om det med henne. 

Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra. Jag vågar inte säga till mamma att jag vill ha mer professionell hjälp (jag vet att kuratorn är bra men inget av det hon säger hjälper riktigt). Till mina lärare kanske jag kan prata med, men vad vet dem? Jag känner mig så ensam att jag inte kan prata med någon. Jag har en kompis som har depression och ångest, men hon bor i Norge. Det suger verkligen.

Så vad ska jag ta mig till???????? sorry för ett rörigt meddelande 

HatarMatte

BUP svarar:

Hej!

Du låter klok som känner att du behöver mer hjälp än du hittills fått. Men du är rädd för att besvära andra om du tar upp det.

Men din ångest tar mycket kraft från dig. Du undviker många saker. Du får fortfarande panikångestattacker.

Du ska inte låtsas att du mår bättre än du gör för att inte besvära andra. Du ska försöka stå på dig.

Vad bra att du fått hjälp med hur du kan göra under panikångestattackerna. Men det låter som du behöver mer hjälp.  Om skolkuratorn gjort så mycket hon kan, finns BUP eller Första linjens barnpsykiatri genom vårdcentralen. Skolkuratorn brukar vara ett första steg. Men ofta kan man sedan behöva mer hjälp av dem som är specialiserade på det som är svårt.

Kontakta skolkuratorn igen. Och säg till din mamma att du vill göra det. Hos skolkuratorn ska du vara så ärlig du kan. Tala om att du har mer problem än du tycker du fått hjälp med. Kanske kan hon i samråd med dina föräldrar skriva remiss till BUP eller Första linjen.

När din mamma låter arg kan det vara för att hon inte vet vad mer hon ska göra för att hjälpa dig. För att hon känner sig hjälplös. Men det finns mer hjälp att få. Tveka inte att ta den!

 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta