Har fallit ned i ett djupt, svart hål av ångest

Hej! En 13 årig tjej på snart mitt 14:de år.Jag har mått dåligt en väldigt lång period nu och börjat få självmords tankar. I början av 2019 så började jag må dåligt pågrund av kroppskompex o en äcklig idrottslärare. Jag började skada mig själv, det kändes bra för stunden men för varje ärr då mådde jag bara sämre o sämre. Jag förklarade situationen om idrottsläraren och hans äckliga beteende för min mamma, hon polisanmälde han och det vart en utredning med skolan och poliserna. Hela grejen med att åka in tilll polisstationen många ggr under månaderna och förklara allt gång på gång och människor som förklarade till mig att jag kanske har ”missförstot” hela situationen gjorde att mina självmords tankar började. Under sommaren vart allt värre, jag fick reda på att han kom undan med det( för lite bevis) och jag förlorade en av min närmasta vän som gjorde ont i hjärtat. Jag började umgås med dåliga personer, det påverkade betygen o mitt beteende. Efter sommaren och början på en ny termin förlorade jag alla mina vänner, jag hade ingen att vara med på rasterna eller på lektionerna, det gjorde ont och jag började stanna hemma i långa perioder. Sen tvingade mamma tillbaka mig till skolan. Mutt självskadebeteenden vart värre och såren blev djupare. Jag slutade bry mig om mina betyg för och jag föll i ett djupt svart hål av ångest. Jag började svälta mig själv, skära mig, och jag fick självmords tankar. Jag har planerat hela grejen, att skära upp handlederna. Jag är rädd att jag ska få en panikattack och ringa ambulansen mitt under försöket, så att jag får socialen  inblandade i allt och kanske hamna på hvb. Eller om jag lyckas med försöket hur mycket min familj skulle lida när dom ser mig ligga livlös i ett badkar. Men snart tror jag att jag inte orkar mer. Hur ska jag kunna ta hjälp? och vem ska jag berätta allt detta för? 
Tacksam för svar.

A

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Vad bra att du skriver till oss när du nu undrar hur du ska göra. Det låter som du och din familj inte har fått så mycket stöd och hjälp under hela denna period? Hade du någon att prata med om din idrottslärare och vad hen gjort?

Många kan vittna om att det är väldigt psykiskt påfrestande att polisanmäla någon för till exempel sexuellt ofredande. Man kan bli ifrågasatt under utredningsförfarandet och ofta blir det bara en utredning och det kommer inte upp till en rättegång. Det är väldigt jobbigt att känna sig ifrågasatt i en sådan situation och  är det lätt att känna sig osäker och utsatt.

Hur blev det i skolan efteråt? Fick du stöd och hjälp eller blev det inte så bra. Du skriver att du förlorade dina vänner och hade ingen att vara med längre. Det låter inte så konstigt att du inte ville går till skolan längre men ändå kanske det var bra att din mamma fick dig att gå dit igen. Men det låter ändå som du behövde mer stöd och hjälp och också hjälp i skolan så att du kände dig välkommen.

Nu har du försökt hantera all denna oro och ångest själv med självsvält och självskadebeteende. Olika sätt som för stunden kan lindra ångest men som på sikt skapar mer problem och mer ångest.

Du undrar vem du ska berätta allt detta för? Jag tycker du ska berätta för din familj så att du kan få hjälp och stöd. Du har gjort så gott du kan, ensam under lång tid. Du ska inte klandra dig själv - än mindre skada dig. 

Jag tycker du/ni i första hand ska ta kontakt med BUP men en ungdomsmottagning eller vårdcentralen går också bra.

Lycka till!


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta