Har nått bristningsgränsen, vart kan jag vända mig?

Jag har mått dåligt ganska länge, ungefär sen jag var 11/12, men det senaste halvåret har jag börjat må mycket sämre och jag känner att jag nått bristningsgränsen nu. Jag kaninte fortsätta leva så här. Jag har ångest, känner mig ledsen och sover antigen alldeles för lite eller alldeles för mycket. Jag har också börjat äta mindre för att gå ned i vikt eftersom jag känner mig fet och äcklig. Jag har haft lite problem med mat innan men nu har jag börjat väga mig och räkna kalorier också. Jag har också börjat skära mig själv igen efter att inte ha gjort det på typ 2 år. Jag vet inte varför jag börjat må så mycket sämre och därför vet jag inte heller vad jag ska göra för att må bättre. Ibland intalar jag mig själv att jag inte ens vill må bättre. Jag tänker att jag kanske förtjänar att må dåligt för att jag är en så jobbig och äcklig person och jag vet att man inte ska tänka så men jag kan inte sluta.

I alla fall har jag kommit fram till att jag vill ha hjälp men jag har otroligt svårt för att prata om mina känslor så jag lyckas inte fråga om hjälp. Även om jag älskar mina föräldrar jätte mycket måste jag säga att de inte alltid är de mest förstående, även om de gärna vill vara det. Mår man dåligt är lösningen alltid antingen att träna eller helt enkelt bara sluta må dåligt. Så sent som igår sa min pappa åt min syster att hon bara borde sluta ha panikattacker och idag sa mamma att panikattackerna skulle försvinna om hon började springa. Mina föräldrars inställning till psykisk ohälsa kombinerat med att jag hela mitt liv kännt att mina känslor inte spelar någon roll eftersom min syster har mått sämre har lett till att jag har svårt att öppna upp för folk. Det känns som att jag har tagit på mig rollen som det stabila syskonet, den glada och odramatiska. Jag har därför blivit väldigt bra på att dölja att jag mår dåligt och de gånger jag inte orkar hålla uppe fasaden tror mina föräldrar bara att jag haft en dålig dag eller vecka. Jag har också svårt att prata med vänner om mina kännslor eftersom jag inte villl tynga ned dem med mina problem. Jag har funderat på att försöka kontakta skolkuratorn men jag vet inte riktigt hur man gör och dessutom är han en man och av någon anledning känns det svårare att prata med män. Jag tror kanske att jag använder självskadebetenden som ett rop på hjälp. Så att folk kan se att jag mår dåligt och se till att jag får hjälp så att jag slipper fråga om det men eftersom jag är ganska bra på att dölja hur lite jag äter och mins skärsår så märker inte folk. 

Jag antar att frågan jag försöker ställa är: Vart kan jag vända mig om jag vill ha hjälp men inte kan prata med mina föräldrar?

Sam

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du beskriver klokt och väl hur svårt det blir att se sina egna känslor som viktiga och värda att tas på allvar, när det av olika skäl har varit svårt att låta dem ta plats i relationen till föräldrarna.

Dina föräldrar har varit upptagna av din systers svårigheter och därför inte så lyhörda för dina. Och du har lärt dig att dölja dina känslor för andra. När man har syskon med svårigheter som tar kraft av föräldrarna blir det ofta så att man blir bra på att inte vara krävande själv. Det kan många känna igen sig i.

Dina föräldrar har också haft svårt att själva tala om känslor. De kanske vill mer än de kan. Det kan ha gjort att du haft svårt att hitta och förstå dina känslor. Och att du inte heller känt det varit värt att försöka. Och när man går ensam med sina känslor och tankar så blir allt svårare.

Nu har du nått en gräns. Det är bra. Det finns hjälp att få. Också när man är ovan vid att tala om vad man känner och hur man mår. Du behöver tala med någon professionell vuxen. Beskriv dina svårigheter och hur du haft det såsom du gjort i ditt brev till oss. Där gör du det väl. Den du talar med kommer att förstå och hjälpa till i samtalet.

Om du vänder dig till BUP eller till Första linjens barn och ungdomspsykiatri så behöver dina föräldrar vara delaktiga. Så är det för att föräldrar är vårdnadshavare som måste vara införstådda i deras barns vård. Men inte bara därför. Föräldrar kan behöva stöd i hur de ska bemöta sitt barn så att det mår bättre. De kan behöva hjälp att se att ett barn som inte så lätt visar sina känslor också kan må dåligt.

Du undrar vart du kan vända dig utan att dina föräldrar vet om det. Du kan kontakta ungdomsmottagningen i din kommun. Om det är lättare att tala med en kvinna så kan du säga det.

Eller kanske kan det vara värt att försöka med skolkuratorn? Han kommer troligen också att behöva tala med dina föräldrar men då kan han hjälpa dig att berätta för dem om hur du mår och det är bra.

Vänta inte. Försök gör det nu!

Lycka till.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta