Tänker ofta på existensiella frågor - oändlighet, liv och död

Hej. Jag är, och har alltid varit, en person som tänker (för) mycket på allt möjligt och har lätt att bli orolig. Jag har mått ganska dåligt i perioder men nu är det på ett helt nytt sätt, jag känner knappt igen mig själv. Jag tänker ofta på existensiella frågor, typ om oändlighet, liv och död, tid, att det inte finns någon mening med någonting o.s.v. De här tankarna kan komma när som helst, men oftast när jag ska somna eller när jag är ensam. Jag kan inte ens beskriva hur obehagligt det känns, ibland tror jag att jag håller på att bli galen. Jag kan bli yr, få huvudvärk och svårt att andas, allt känns overkligt. När jag ser på världen ur ett sådant perspektiv, är det väldigt svårt att fokusera på såpass ”små” världsliga saker som t.ex. att gå i skolan. Jag skulle göra vad som helst för att slippa de här tankarna för alltid. De går inte att kontrollera, och det värsta är att det inte finns någon hjälp att få. Ingen kan styra mina tankar, och jag kan inte hantera dem själv. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag vill inte dö, men jag vill inte leva heller. Allt känns hopplöst!

BUP svarar:

Hej!

Att man som tonåring börjar allvarligt fundera på livets och existensens stora frågor är definitivt inte tecken på att man håller på att bli galen. Tvärtom - är det ett tecken på att man är en funderande, reflekterande, klok tonåring som vill förstå världen och sig själv i den. Att du har dessa funderingar, skulle jag säga, visar en intellektuell styrka du har.

Det är inte alls förvånande att dessa tankar om tid, rum (kanske rymd), liv och död, meningen med livet etc, kan kännas överväldigande, ja direkt svindlande. Du är inne i de filosofiska frågeställningar som de riktigt stora filosoferna alltid varit sysselsätta med och försökt hitta svar på - från de gamla grekerna till dagens moderna filosofi.

Men tonåren är en komplicerad tid. Många talar om en utvecklingskris som inte är något onormalt, men då ungdomen behöver stöd, hjälp, bollplank för att kunna resonera just kring dessa frågor på rätt sätt.
Det kan också vara så att mycket annat som ska hanteras, samtidigt förändras. Till exempel relationerna till föräldrarna, kompisar som man växer ifrån och nya ska hittas, kroppsliga, rent hormonella förändringar sker, humöret kan växla mellan nedstämdhet och upprymdhet och man kan känna sig sårbar och orolig.
Alltså som du skriver - att man knappt känner igen sig.

Det är alltså fullt normalt att dina känslor och tankar snurrar. Men du skriver att du även tidigare hade vissa svårare perioder och nu, när du brottas med dessa existentiella grubblerier, är det extra viktigt att du har någon vuxen att bolla dina funderingar med.
Det är vägen till att du inte försöker bara fly från dina tankar, inte skräms av dem, utan möter dem och lär dig att hantera dem.

Vem finns där i din omgivning som du kan diskutera dina tankar och känslor med? Går det att prata med dina föräldrar? Har du provat det? Det är ju närmast i fall det funkar mellan er.
Eller om det finns en annan släkting, en klok vuxen som du kan samtal med?

Om det inte finns en sådan möjlighet rekommenderar jag att du vänder dig till ungdomsmottagningen för samtal. Samtal där kan hjälpa dig att hitta en ny balans och inte få panikkänslor av frågor som är en del av det medvetna livet. En ny balans som också innebär att "små, världsliga saker" och uppgifter du nämner, går ihop med och har sin betydelse även i de jättestora dimensionerna.

På nätet kan du diskutera dina funderingar och känslor till exempel på föreningentilia.se eller på tjejzonen.se.









Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta