Orolig för diagnos

Hej,

Ända sen jag fick reda på att det går bipolaritet i min släkt har jag haft lite svårt att sluta tänka på det, ni kan även ha det i åtanke lite... Att jag blivit lite paranoid och börjat överanalysera saker...

Min första fråga är; hur stor risk att man får bipolaritet om man har familjemedlemmar med det? Jag har sökt runt lite på internet men det ända jag hittat är att det är 25% risk om ens förälder har det. 

Min mammas ena farbror och faster är bipolära. Och de två är de ända av mina släktingar som jag känner till som är det.

Nu är jag lite orolig över att min mamma kanske kommer utveckla bipolaritet :/ men det kan lite väl bara vara depression.

Jag minns att hon aldrig var särskilt lycklig tillsammans med min pappa, men ända sen deras separation, ungefär 4 år tillbaka har hon förändrats på nåt sätt. Hon blev helt krossad efter det, och att min pappa skaffade en ny efter knappt ett år gjorde det inte bättre heller. Pappa var hennes 'första kärlek' och jag vet inte, hon kanske också känner att hon nästan slängde bort sitt liv när hon gifte sig med honom som 19 åring, lämnade hela sitt liv och familj i Belgien och flyttade till Sverige med honom, och nu när hon inte har honom har hon i princip ingen, förutom hennes två barn. 

Hon har funderat på att flytta tillbaka till Belgien och bodde faktiskt där i tre månader för två år sen, men då insåg hon att hennes familj och vänner växt ifrån henne, hon kände sig som en outsider I sitt eget land och hem.

Men det var inte all bad, hon fick åtminstone hennes lilla dos av familjequality time som hon saknat på ett bra tag. 

Året innan ungefär minns jag hon hade en lång period där hon var väldigt nedstämd, det blev visserligen lite bättre efter hon kom tillbaka från belgien men snart kom det tillbaka. 

Idag (från vad jag ser iallafall) ser det mycket bättre ut än två år tillbaka, hon brukar själv till och med referera hennes period då till "då jag var sjuk" och hon har skrivit upp sig på massa olika aktiveter och hon går ut o så när jag och min syster är hos vår pappa. 

Men nu på senaste märker jag ett nytt mönster... Efter varje vecka när vi kommer tillbaka från vår pappa, ser jag att hon köpt en massa grejer, som jag vet inte, är lite onödiga, det är verkligen inte likt henne. Hon har alltid varit emot överkonsuption och att köpa onödiga saker och hon har inte direkt haft det ekonomiskt super bra sen hennes separation.

Jag vet att bipolaritet är väldigt väldigt far stretched och jag hoppas verkligen att det är min paranoia som pratar. Men tänk om det faktiskt utvecklas till nånting och då kommer jag bara ångra att jag inte agerade efter dessa tecken eller 'red flags' om det skulle va så... 

Kanske kommer hon bara hamna i nån depression igen. 

Som tur har min mamma varit väldigt duktig på att erkänna hennes problem och haft 'will' att göra något åt dom, hon var även smart och påläst och kunde alltid hitta lösningar, som när hon äntligen bestämde sig för att gå upp och börja prata med nån, så gick hon till en psykolog, hon blev mer fysiskt aktiv etc.

Jag är lite rädd att det också kommer försvinna, jag ser fortfarande förändring i hennes personlighet, tyvärr mot det sämre, dels har hennes optimism ökad lite men för det mesta har hon bara blivit impulsiv, tänker inte så mycket på konsekvenser, gör inte så mycket hemma, och det känns som att hon tvingar fram det där leendet ibland :(

Okay, förlåt för att det blev så mycket text nu, men jag tänkte att det kanske skulle hjälpa med lite bakgrund... Jag vet inte

Vänliga hälsningar

_

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Du skriver så att det inte är svårt att förstå att du tänker väldigt mycket på din mamma och över en oro kring om mamma - och kanske även du - har en diagnos. Det är inte svårt att du blir upptagen av det och tänker mycket på din mamma och om också du riskerar att få en diagnos.

Om du har svårt att sluta tänka på detta och du märker att de tankarna tar lite för mycket plats, är det förmodligen viktigt att få hjälp med att sortera tankar och oro. När jag läser ditt brev ser det inte ut som att du delat dina tankar med någon.

Jag tycker att du ska fundera på om det finns någon vuxen på din skola som du kan känna lite förtroende för och som du skulle kunna pröva att prata med. Det skulle kunna vara skolkuratorn, skolsköterskan eller någon mentor.

Du kan också pröva att vända dig till en ungdomsmottagning. Där arbetar det människor som är mycket vana vid att möta unga som oroar sig för saker.

Det viktiga jag försöker säga till dig är att jag inte tycker att du skall gå runt med dina tankar och känslor själv utan att du skall dela dem med någon annan som också är van vid sådana saker.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta