Känns som syrebrist på grund av psykisk trötthet

Hej BUP! 

Jag är 15 år.

Jag har tänkt länge på att skriva till er, men har inte blivit av. Under cirka tre års tid har jag mått väldigt i skolan. Det som tynger mest är att jag har varit utan vänner i skolan dem här åren, det är att folk fryser ut, ger blickar och onödiga kommentarer, samt att några i min förra klass kastade suddgummi på mig och jag känns "uttittad". Detta har gjort mig blyg, fått daglig ångest och att jag har blivit osocial. Det här känns som att bära flera kilo tunga stenblock på min rygg, jag känner mig psykiskt utmattad som jag aldrig tidigare har känt. Liksom hela min hjärna känns slut, fastän jag ens har börjat skoldagen. Ju äldre jag har blivit har jag haft mycket lättare att umgås med vuxna och känt stöd hos lärare och vuxna i min krets, men ibland får jag känslan att allt bara står still, att det inte sker någon förändring, utan att det bara ska pratas hela tiden. Jag är otroligt tacksam att jag har fått så mycket stöd från min familj, men dom har hört denna visa flera gånger och försökt att hjälpa mig, men nu vill jag inte tjata mer. Jag har även bytt skola typ 5 gånger för att jag inte har trivits och tyvärr byte jag till en ny skola igen i höstas och nu sitter jag här ensam, tillbaks till min gamla klass och känner panik inombords för att jag vet att det inte finns någonting att göra. Såklart är jag medveten om att det sliter på en att aldrig slappna av, utan alltid åka fram och tillbaks mellan skolorna, men jag vill ju bara få det bättre för mig! ( Blir alltid dåligt). Nu är det bara en termin kvar tills jag ska börja gymnasiet och jag vet att ni kommer att säga att jag ska härda ut, men det är som att jag har "syrebrist", för mig känns det som flera år för att jag är så psykiskt trött. Snälla hjälp mig. 

Den ensamma koltrasten utan vänner

BUP svarar:

Hej!

Din signatur, "ensam koltrast" är en fin metafor för din känsla av ensamhet i skolan. Visst, är det väldigt bra och viktigt att din ensamhet inte präglar hela din tillvaro. Som du själv skriver har du en förstående och stöttande familj vars betydelse inte kan överdrivas. Du har även andra stöttande vuxna, vilket ger dig ytterligare styrka att stå ut.

Men det finns ett antal men här.

Det är en grundläggande behov hos barn och ungdomar att hitta gemenskap hos sina jämnåriga, de som i åldern står nära. Det är den värld som man vill vara delaktig i, som man vill ha bekräftelse av och hitta uppskattning hos. Att inte tillhöra den skapar känslan av utanförskap som du upplever och beskriver - igen med en fin metafor - som "flera kilo stenblock på din rygg".

Men förutom ensamhetskänslan skriver du uttryckligen om en form av mobbning. Mobbning kan vara fysisk eller psykisk och i båda formerna leder den till att den som är mobbad börjar se sig själv med mobbarnas ögon;  börjar nedvärdera sig själv, bygga upp en negativ självbild, blir alldeles för blyg, osäker och vågar inte ta initiativ till kontakter. Det blir en nedåtgående ond spiral. Det finns anledning att tro att det har skett också i ditt fall.

Det är en komplicerad situation som du behöver professionell hjälp med att reda ut och lära dig nya strategier att kunna bryta. Varför säger jag det?

Jo, du vet säkert att när man är rädd för någonting, kan man välja mellan två grundläggande förhållningssätt. Fly från de svåra eller ta upp kampen. Jag vet inte hur många gånger du har valt att ta upp kampen, du har kanske gjort det många gånger? Men det jag läser i ditt mejl är huvudsakligen att du försökt att fly, det vill säga bytt skolan rätt så många gånger. Nu, när det det återstår en termin funderar du igen på att byta, samtidigt som du tror jag kommer att säga att du ska härda ut.

Nej, det handlar inte om att härda ut. Det handlar om att inse och förstå att om du väljer att lämna och gå utan att lösa någonting tar du alla problem med dig. Dina hämningar, dina negativa förväntningar i sociala samspel som kan lätt bli självuppfyllande profetior.

Som sagt, det är viktigt att du har stöd hemma av din familj och av andra vuxna. Men vuxna är oftast tillmötesgående medan jämnåriga kan vara ganska tuffa att göra med. Just för att kunna hantera denna utmaning och lära dig att hantera just denna sociala utmaning behöver du med hjälp av en professionell person noga titta på en del faktorer. Jag kan långt ifrån räkna upp allt, men till exempel analysera hur de situationer ser ut när du känner dig uttittad och hur reagerar du då? Finns det något annat sätt att reagera på än hur du hittills gjort och i så fall vad är det för olika sätt? Hur kan du bekämpa din numera låga självkänsla och våga träda fram som jämbördig. Och så vidare.

Mitt förslag är att du vänder dig till ungdomsmottagningen för samtal utifrån dessa frågor. Du kan också ringa till vårdcentralen som ska ha mottagning för psykiska problem. Jag vet inte hur många samtal du haft hos skolkuratorn och detta men om du inte har uttömt denna möjlighet är det en öppen dörr för dig. På nätet kan du få råd och vägledning på föreningentilia.se.


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta