Är fast i ett djupt hål av ångest

Hej! 

Jag är en tjej på 13, fyller 14 i år, och jag har ett problem. Jag är fast i ett djupt hål av ångest, och jag tror inte jag kan ta mig ur på egen hand. Jag har ett självskadebeteende, inte diagnostiserad med depression men har fått antidepressiva. Grejen är, att det hjälper inte. Mina föräldrar tycker att det har blivit jättestor skillnad, i alla fall i mitt beteende och hur jag agerar, men de kan ju inte veta vad jag känner och hur jag mår. 

Allt detta började hösten 2018. Då hamnade jag och en av mina allra bästa vänner i ett stort bråk och hon tryckte ner mig gång på gång och jag mådde så dåligt att jag funderade på att (och försökte) ta mitt liv. Tillslut sa jag ifrån och att jag inte orkade mer, och i början av 2019 avslutade vi våran vänskap. Det var nog det svåraste jag gjort och jag mådde väldigt dåligt väldigt länge pga det. 

Mitt självskadebeteende började på våren 2019. Jag och mamma fick ganska mycket problem i våran relation vilket påverkade mig sjukt mycket. Mamma är världens finaste person men ibland kan hon lägga kommentarer på tex vad man äter osv. Pga det vågade jag knappt äta på en månad ungefär.

Det var här mitt självskadebeteende startade. Jag var fortfarande sårad av det som hände med min kompis och det som hände med min mamma gjorde allt värre så tillslut kunde jag inte hantera det längre, och jag föll ner i detta hålet. Jag testade att skada mig själv och insåg att den fysiska smärtan var lättare att hantera än den psykiska vilket gjorde att jag fortsatte. 

Under sommaren blev allt bara värre. Så länge jag var med vänner var allt okej, men på kvällar och nätter satt jag uppe ensam och skar mig. Jag och min familj reste bort i 3 veckor och det var då allt verkligen tog fart. Jag skadade mig varje dag. I slutet av resan valde jag att berätta för mamma av den anledningen att jag inte kunde hantera all ångest själv. Jag och mamma tog en lång promenad och pratade om det.

Efter resan hade jag mycket ärr och när jag var med mina kompisar och tex badade frågade de ofta vad som hade hänt. Jag tyckte det vart väldigt jobbigt och drog mig därför undan från mina kompisar vilket gjorde att jag blev ensammare och därmed fick mer ångest.

Lång historia kort, mamma kontaktade bup och jag fick antidepressiva, men senaste gången vi var där märkte jag att det var något fel, hon såg väldigt orolig ut i bilen påväg hem. Jag frågade vad det var och då brast hon ut i gråt och sa att hon var väldigt orolig för att jag skulle skada mig eller ta mitt liv, och att hon mådde och sov väldigt dåligt när hon såg mig må dåligt. Därför hade hon och pappa pratat om de kanske skulle ta en paus i deras förhållande så att mamma bara behövde må dåligt varannan vecka.

Som sagt tror jag inte att jag kommer klara mig levande igenom det här själv men vågar samtidigt inte prata med någon för att jag är rädd att mamma ska flytta eller kanske till och med ta sitt liv. Den enda utvägen jag ser just nu är att ta mitt liv. 


W

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt beskrivande och nyanserade brev. Jag förstår att din situation blir komplicerad av dels förlusten av din långa och viktiga vänskapsrelation  och samtidigt blir det jobbigt med din mammas starka oro.  Du skriver att något hände i relationen mellan dig och din mamma under våren och jag har utgått ifrån att detta var just din mammas oro. Men kanske har jag fel där.

Din mammas oro blir förstås jobbig, den spiller så att säga över. Och du blir i din tur rädd att mista din mamma. Du har hamnat i en ond cirkel och det är du ju också medveten om. Liksom att du behöver hjälp. Jag skulle säga att din mamma också behöver hjälp med sin oro för dig.

Du har redan en BUP-kontakt, det är bra. Men handlar den bara om medicinering? Förutom dina egna samtal med en behandlare tror jag att du och din mamma skulle behöva några samtal tillsammans hos en psykolog eller socionom. Och kanske behöver medicineringen ändras på något sätt eftersom du inte känner att du mår bättre?

Jag blir tveksam till förslaget att dina föräldrar skulle göra paus i sitt förhållande (i fall det inte handlar om deras relation sins emellan förstås). Som föräldrar behöver de stödja varandra och din mammas oro minskar inte varannan vecka för att hon inte bor med dig.

Det är ingen utväg att ta sitt liv, vare sig för dig eller din mamma. Kvar blir den övriga familjen som i stället får en oerhörd sorg att leva med. Du tänker klokt om att du behöver hjälp och det är också friskt att tänka så. Fortsätt använda er av BUP men tänk också på hur viktigt det är att ni tar upp alla sidor av problemen. Till synes små och självklara svårigheter som oro för varandra kan bli till rejäla hinder att komma förbi om man inte får hjälp.

Innan, och under tiden, som ni går vidare i er process har jag tips om ett par web-sidor att titta på (om du inte redan gjort det): Shedo och Snorkel.

Varmt lycka till önskar jag dig och din familj.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta