Mamma kallade mig självisk när jag ville dö

När mina föräldrar fick reda på att jag ville dö när jag var 12 så grät min mamma nästan och kallade mig självisk och att det är mitt fel att jag ville dö för att jag skulle berättat för henne.

så länge jag kan komma ihåg så har min mamma varit en..... svår person att prata med, dessutom så är det inte så enkelt att säga att du ville dö. Dessutom vet jag inte om självisk för att jag ville dö... jag menar jag ville så klart väldigt gärna bli av med smärtan ... och jag känner skam över att säga det här (eller skriva) men jag ville dö så att alla som hade mobbat mig från skolan, skulle känna sån skam över det dem hade gjort mot mig att dem skulle känna samma smärta dem hade gett mig. Men när jag blir kallade självisk för att jag ville dö gör det mig deprimerad och jag känner att jag ville gråta.   Jag menar dem har ingen antingen vad jag har gått igenom .

Mina föräldrar har aldrig varit bättre heller. Min mamma skrek väldigt mycket på mig och min bror när vi växte upp. Detta resulterade i att jag blev rädd för vuxna när jag var liten, jag är fortfarande lite rädd för dem idag. Mina föräldrar ville även att jag skulle få jätte bra betyg så att jag kunde bli en bra läkare när jag blir äldre. Men jag fick alltid hemska betyg oavsett hur mycket jag försökte.                                                                På grund av det här så blev jag väldigt mobbad i skolan och många kallade mig ”dum” eller ”idiot” och om dem inte gjorde det så behandlade dem mig som en, i ex grupparbeten så ville ingen jobba med mig så läraren var alltid tvungen att trycka in mig i en grupp. Trots att dem sa att dem var okej med att att jag var med, synades det att dem inte menade det. För dem lätt mig aldrig göra något så jag lärde mig aldrig något. Jag trodde till slut att vissa människor är bara födda dumma och att var en av dem. Men idag vet jag att det inte sant. Det här året fick jag reda  på att jag har dyslexi, vilket är även varför den texten kan vara svår att förstå. Anledningen till varför jag inte hade fått diagnosen tidigare varför att min lärare från mellanstadiet var rasist.

Förlåt, jag kommer av mig. Men jag ville att du ska förstå varför jag ville dö när jag 12. Det hör är inte ens hälften och jag har inte så många ord kvar men jag skriver så långt jag kan och kommer kanske skicka en uppföljare till den här. 

Oavsett, det här var tyvärr inte det ända traumatiska som hände i min barndom... jag var.. mentalt och fysiskt misshandlad av några som jag brukade kalla för en vänner. Låt oss börja med Alice (jag ändrar deras namn) hon och jag var vänner halv sexårs och bästa vänner under hela 1:an. Jag gillade Alice hon var rar, snäll och omtänksam... Men sen... sen vet jag inte vad som hände. När vi började 2:an så pratade hon med mig mindre och började hänga med en tjej som hette Lovisa. ärligt talat så tyckte jag att Lovisa var ganska läskig, men jag ville forfarande vara Alice vän så jag blev vän Lovisa ändå. Jag vet inte om det var i 3:an eller i 4:an men Alice blev väldig taskig mot mig. Hon spred rycktes om mig och försökte generellt få alla att hata mig. Hon sa till alla att när vi var yngre så hade ”dumpat henne” alltså jag hade slutat vara hennes vän. Komma ihåg att detta hade hänt för länge sen och jag kom inte ihåg vad som hade hänt och det gjorde ingen annan heller. Alice och jag bråkade mycket med varandra p.g.a det här, ibland slogs vi även. Så som jag kommer ihåg det så ignorerade jag henne ganska bra far att vara så liten.

Fölåt, jag måste sluta det här. Jag har nästan slut på tecken men uppföljaren kommer snart hejdå    

weeb tjejen

BUP svarar:

Hej!

Du skriver att du ska skicka en uppföljare till ditt brev. Jag vet inte om du gjort det.

Du ställer ingen fråga i ditt brev så här långt men berättar hur du haft det.

Förstås är det svårt att höra ens mamma anklaga en för att vara självisk när man känner att man vill dö. Men jag tror din mamma egentligen blev väldigt rädd och kanske också arg. När någon vill ta sitt liv känns det ofta som en stark anklagelse mot familj och vänner. Något du själv också tänkt på i förhållande till dem som mobbade dig i skolan. Så att din mamma sagt så behöver inte betyda att hon inte brydde sig om hur du mådde.

Att ha dyslexi innebär inte, som du själv också säger, att man är dum. Inte alls. Men man behöver och har också rätt att få särskilt stöd i skolan för sin dyslexi. Logopeden som gjorde dyslexiutredningen ska ha beskrivit för skolan vad för stöd som just du behöver där.

Att vara mobbad är något mycket svårt och som skolan också har ansvar att åtgärda så att mobbningen upphör. Om skolan inte gjort det, ska du försöka ta upp det med dina föräldrar så de kan tala med skolan.

När det gäller relationen till din kompis och hennes kompis kan det kanske vara bra att du vänder dig till skolkurator för att få mer perspektiv på vad som händer mellan er.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta