Tror jag faller in i en ätstörning

hej, jag är en 13 år gammal tjej och tror att jag håller på att falla in i en ätstörning. jag har ångest över det jag äter och börjar undvika mat utan att jag märker det. jag har börjat att försöka spy upp maten med hjälp av mina fingar, jag börjar bli orolig för mig själv. jag har slutat äta frukost och middag och känner skuld om jag äter ändå. jag tänker ofta dåliga tanker om mig själv, att jag är ful och tjock. jag väger 47-48 kg och är 1,57 m. jag vet att det är normalt för min ålder men jag blir ändå livsrädd när siffrorna på vägen blir högre. Alla i min klass är jättesmala och säger ofta ” gud va tjock jag har blivit, hela 38 kg” och då känner jag mig jätte dåligt. mina föreldrar förstår inte hur jag känner och när jag berättar för dem att jag måste få hjälp innan det blir allvarligt säger dem bara att jag är löjlig. dem säger ” ät bara”. Det dem säger får mig att känna mig svag, för för mig går inte att ”bara äta”. jag har haft många ångest attaker p.g.a maten, och har många gånger haft självskade beteende och självmords tankar. jag känner att jag inte förskänar att äta. jag tror allt det här började när mina föreldrar skilde sig för drygt två månader sen. det känns som det är mitt fel, att jag har vart för girig och jobbig. jag vet innerst inne att det inte är mitt fel men tankarna går inte att få bort. jag döljer att jag inte äter för mina vänner för att jag skäms, ofta så äter jag när jag är med dem men springer sen till toan och kräks upp allt. jag skäms. jag vill inte att nån försöker kontakta mig, men skriv snälla hur jag kan få det här att sluta, innan jag far illa åt. /tack

BUP svarar:

Hej!

Du har skrivit ett mycket klokt brev till oss!
Du känner att du måste få stopp på det som kan bli en ätstörning innan det går för långt.

Men när du berättat för dina föräldrar så verkar de inte förstå. Kanske är de just nu för upptagna av sina egna problem med separationen, så de inte riktigt kan ta in allvaret i det du berättar. För dina svårigheter är värda och viktiga att tas på allvar.

Du skriver att dina problem med maten började när dina föräldrar skilde sig för två månader sedan. Ni står alltså mitt uppe i något uppslitande för alla i familjen.

Du känner det som att det är ditt fel. Att du varit för krävande och för besvärlig. Fast innerst inne vet du att det inte är så. Och så är det inte heller. Det är inte alls ovanligt att känna skuld när något svårt har hänt, fastän det inte finns någon reell anledning till det.
Att man som barn reagerar med att vara jobbig eller att känna sig jobbig under en period när föräldrarna är upptagna med egna problem och konflikter är inte konstigt, utan normalt.

Du har alldeles rätt i att du behöver hjälp med matproblemen och också med att du skadar dig själv och har självmordstankar. Det kan vara svårt att själv komma tillrätta med sådana svårigheter och svårare ju längre man väntar.

Jag tycker du ska vända dig till skolkuratorn eller skolpsykologen i första hand och berätta, så som du gjort i ditt brev till oss. Den personen kan sedan också hjälpa dig att förmedla till dina föräldrar hur du mår.

Om du behöver mer hjälp än skolkuratorn/skolpsykologen kan ge, så kan dina föräldrar kontakta BUP - kanske med hjälp av remiss från skolan.

Om det inte fungerar med skolkuratorn eller skolpsykologen, så kan du kontakta ungdomsmottagningen i din kommun.

Och försök att tala med dina föräldrar igen. Du behöver också deras stöd.

 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta