Varje dag tänker jag på döden

Varför lever jag? Egentligen borde jag dö men jag vågar inte själv. Kan ingen döda mig, alla andra skulle ha det såå mycket bättre då! Jag orkar inte med livet längre, allt känns så hopplöst. Jag har inga vänner, allt i skolan går åt skogen och hemma strider mina föräldrar hela tiden. Jag har blivit mobbad, mist en av mina systrar och en massa annat. Det räcker nu, klarar inte detta mer. Varje dag tänker jag på döden och hur bättre allt skulle vara då. Börjar gråta väldigt enkelt och åtminstone varje kväll gråter jag. Låt mig dö.

Döden väntar på mig.

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du låter väldigt ensam, utsatt och ledsen. Många som skriver till oss att de vill dö skriver också att de egentligen inte vill dö men att de inte orkar leva med alla problem de har. De vill ha hjälp men vet inte hur de ska göra.
Är det så för dej nu? Om du inte har några vänner och dina föräldrar strider hela tiden är det nog svårt att få någon som vill lyssna på dej?

Att förlora en syster är naturligtvis jättetungt. Har ni kunnat prata om det i familjen? Har du kunnat berätta om din sorg? Föräldrar som förlorat ett barn kan ibland få svårt att trösta och hjälpa sina andra barn, då deras egen sorg och saknad står i vägen.

Ibland kan syskon märka eller känna det på sig vilket kan hindra dom att börja prata om den egna förlusten och saknaden. Jag vet inte om det är så i din familj. Har du och kan du prata öppet om din egen sorg och saknad efter din syster med dina föräldrar? Om det inte går kanske du kan prata med någon utanför familjen?

Du skriver att du blivit mobbad och att du inte har några vänner. Att bli mobbad kan påverka självkänslan och hur man mår, långt efter mobbingen upphört. Har du haft någon du kunnat prata med om det?

Som du märker är jag mycket inne på om du har eller haft någon att prata med. Det du varit med om är sådant du inte bara kan glömma och gå vidare. Det måste bearbetas och hanteras på något sätt av ditt psyke.

Den bearbetningen brukar gå mycket bättre om du har någon att prata med som kan vara stödjande och förstående. Så om dina föräldrar just nu inte kan vara ett sådant stöd för dej tror jag att du skulle vara hjälpt av att hitta någon annan.

En möjlighet skulle kunna vara att chatta anonymt på Tjejzonen eller att ta kontakt med en ungdomsmottagning där du bor.

Lycka till!