Det känns som om jag är i helvetet

Hej.

Jag tror att jag är deprimerad. Allt i mitt liv känns fruktansvärt av någon anledning, och det är som att jag har på mig en glad mask framför alla som spricker så fort jag är själv i mitt rum. Jag blir så ofantligt utmattad av att behöva skådespela en person som jag inte är. Det känns som att allt är hopplöst. Jag kan inte borsta tänderna två gånger om dagen, det blir högst en, det går oftast en och en halv vecka innan jag duschar, jag äter aldrig lunch och frukost eftersom jag inte har någon aptit och jag sover kanske högst fem timmar en vanlig natt så jag dricker energidryck varje dag för att orka med mitt liv. Ändå har ingen märkt att någonting är fel. Dessutom dricker jag alkohol varje dag för att kunna somna. Jag tar helt enkelt inte hand om mig själv. Jag hatar mig själv, trots att jag vet att jag inte har någon rimlig anledning att göra det. Jag orkar aldrig vara med vänner nuförtiden utan går alltid direkt hem från skolan och ligger i min säng eller stirrar rätt ut i ingenting. Jag vill inte göra någonting. Det enda jag bryr mig om är att få bra betyg, så skolan är väl typ det enda jag sköter. Jag har börjat få självmordstankar, men jag skulle aldrig göra dem till en verklighet. De bara finns där i mitt huvud hela tiden. Jag var börjat bli lite paranoid, och det känns som att alla främlingar på gatan och på tunnelbanan stirrar på mig och dömer mig. Det känns som att jag är i helvetet! Jag vet inte vad jag ska göra. Jag önskar att jag bara kunde må bra.

Sedan undrar jag också hur gammal man högst får vara när man skickar in en fråga här? Jag fyller 18 snart och undrar om man fortfarande får skicka in frågor då?

Förlåt för att det här brevet är så rörigt, men jag skulle verkligen uppskatta ett svar. Tack på förhand!

Don’t you know that only fools are satisfied?

BUP svarar:

Hej och tack för din fråga!

Visst får man skicka frågor till oss när man är runt 18. Du skriver till oss om viktiga saker, om hur kämpigt du har det med dina tankar och känslor. Du beskriver en massa symtom som alla är sådana som man behöver hjälp med för att kunna må bättre.

Jag undrar om det inte finns någon i din omgivning som vet hur du tänker och hur du känner dig? Om du inte har pratat med någon tycker jag att det är viktigt att du faktiskt försöker samla mod och kraft och berätta för någon som du kanske kan ha lite förtroende för.

Det kanske finns någon på din skola som du kan känna lite förtroende för och som du kanske skulle kunna prata med. Det skulle kunna vara skolkuratorn, skolsköterska eller någon mentor i din skola. Du skriver inte om det är så att dina föräldrar vet om hur du har det eller om det är så att du anstränger dig för att visa upp en fasad av att vara glad för dem.

Du kanske inte tror att de skulle klara av att höra hur du har det? Att de skulle bli arga eller för ledsna. Min erfarenhet är att föräldrar oftast vill veta hur det är med deras barn och att de vill försöka vara till hjälp även om de blir ledsna och oroliga. Jag tycker att du skall göra ett försök att prata med dem så kan ni sedan tillsammans bestämma vad nästa steg kan vara. Då kanske ni ringer till BUP. Du/ni kan kontakta BUP fram till din 18-årsdag. Då skulle ni kunna få hjälp med hur du skall gå vidare.

Annars får du kontakta vuxenpsykiatrin efter du fyllt 18. Dit ringer man själv utan föräldrar. Du kan hitta vart du skall vända dig på vårdguiden. Men det jag vill säga till dig är att du inte ska vänta med att försöka få hjälp. Man måste inte må dåligt och det finns hjälp att få.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta