Tänker bara negativt

Hej!

Jag är en tjej på 13 år som tror att jag kanske är deprimerad och undrar om jag borde prata med någon annan än mina vänner.

Sedan December 2018, när killen jag gillade "hjärtekrossade" mig (vilket kanske låter konstigt för att jag "bara är 13 år") och 5 av mina djur dog har det känts som att allting har gått dåligt och att jag har haft otur med allt. Sedan dess har jag gråtit ungefär varje dag, ibland upp mot 10 gånger per dag. Jag har panikattacker flera gånger i veckan, då svettas jag men fryser, mår illa, blir så yr att jag inte kan stå upp och ibland kan jag inte andas. Jag har ofta ont i huvudet och mår illa och stör mig på min omgivning, blir lätt irriterad och arg samtidigt som jag gråter över vad som helst. Jag orkar inte göra någonting längre och jag har inget intresse för min hobby längre. Svårt att sova och när jag sover så har jag ofta mardrömmar som handlar om att jag eller någon av mina nära dör. Jag har svårt att koncentrera mig på lektionerna och det händer ofta att jag börjar gråta när jag är i skolan. Det känns inte som att jag räcker till längre och som att allt är mitt fel, jag orkar inga mer krav. Vissa dagar är det enklare, för att jag försöker tänka på andra grejer, men ibland känns det lönlöst att ens gå upp ur sängen.

Jag kan inte se någonting positivt längre utan tänker bara negativt. Även om jag skrattar och är "glad" så får jag inte bort den konstanta känslan av nedstämdhet. Ibland planerar jag hur skulle kunna begå självmord eller tänker på "olyckor" om att jag dör. Det händer ofta att jag sticker in en vass penna i fingrarna/handleden.

Egentligen så tycker jag att jag har ett bra liv, jag älskar min familj, har världens bästa vänner och egna husdjur och jag gör oftast bra ifrån mig i skolan. Men jag orkar inte med att vara ledsen längre. Jag har berättat hur jag mår för mina närmsta vänner och dom tycker att jag ska berätta för mina föräldrar eller skolkuratorn. Jag vet egentligen inte varför jag inte berättar för mina föräldrar för att jag vet att dom älskar mig, en av dom har till och med jobbat som skolkurator. Jag vill nog inte bara att dom ska må dåligt.

Borde jag berätta för någon eller försöka ta mig igenom det tillsammans med mina vänner? Låter det som att det är allvarligt?

En tjej som inte orkar mer

BUP svarar:

Hej!

Jag tycker du ska berätta för dina föräldrar. Kanske det inte känns som en fördel att en av dem arbetat som skolkurator? Du är också rädd att de ska må dåligt - att du ska få dem att må dåligt. Du skriver att det inte känns som du räcker till längre och som allt är ditt fel. Kanske tänker du att det är ditt fel om de skulle må dåligt av att veta att du inte alls mår bra och inte gjort det på länge?

Kanske tar du mycket ansvar för andra - även för vad de känner? Om det är så kanske du blir alltför hänsynsfull och får svårt att sätta egna gränser? Du kan ju inte kontrollera eller styra vad andra känner även om det skulle kännas lugnare.

Jag undrar hur mycket du anklagar dig själv för att dina djur dog och att du blev "hjärtekrossad" av din kille. Någonting är det som håller dig kvar vid dessa händelser för ett år sedan. Minnen och tankar som ständigt gör dig ledsen, ger stark ångest och gör dig olycklig och deprimerad.

Jag tycker du kämpat ensam tillsammans med dina vänner alldeles för länge. Jag tycker deras råd är bra. Om det ändå skulle kännas svårt att prata med föräldrarna kanske du ändå kan ta kontakt med skolkuratorn eller en ungdomsmottagning?

Jag tror du behöver prata om det som hänt dig och vad det är som håller dig kvar vid dessa händelser. Om du väljer berätta för dina föräldrar kan ni ta kontakt med en vårdcentral eller BUP.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta