Det känns som jag befinner mig i ett svart hål

hej. jag har ingen att snacka med. och jag vet inte vad jag ska göra längre. varje dag känns som en konstant loop. ingen förstår mig. ingen. jag vill inte ens försöka förklara för folk hur jag mår längre. får bara skuldkänslor och känner mig jobbig. jag går varje dag till skolan, är den som får alla att skratta, ler osv. För jag inte vill att någon ska behöva lägga ner tid på att jag är emotionellt ostabil. jag känner mig bara svag. det känns som om jag är i ett svart hål. Varenda dag är likadan, jag har kommit till punkten då jag knappast orkar ta mig upp ur sängen på morgonen, eller ens tänka på att ta mig upp. jag har ingen och prata med. jag vill inte prata med någon. jag vet inte ens ifall jag finns längre, jag har enormt mycket overklighetskänslor, det känns som att jag går i en tunnel som aldrig slutar. när jag pratar med någon känner jag aldrig att jag når fram. Jag vet att jag pratar med personen, men det känns fortfarande som om jag skulle vara instängd i en låda samtidigt. Jag vet inte varför jag känner så här. Vissa dagar känns det som om glädje skulle vara omöjligt, jag blir tillsagd att le, rycka upp mig, sluta vara på dåligt humör. Men det går inte att bara sluta. Jag har börjat stänga ute alla jag känner och isolera mig. Jag är rädd att såra alla, så jag stänger ute dom innan det är för sent. Jag får dåligt samvete av tanken av att folk bryr sig om mig, jag hatar uppmärksamhet något enormt mycket. Särskilt uppmärksamheten man får om man råkar visa sig ledsen på något sett. men samtidigt vill jag ha hjälp för det blir bara värre och värre. Jag vet inte ens varför jag skriver in hit helt ärligt. Känner mig bara jobbig. Men just nu är det bara för mycket för mig att hålla inne. 

anonym

BUP svarar:

Hej!

Du skriver att du börjat isolera dig mer och mer. Börjat stänga ute alla du känner. Om man är ledsen och känner sig nedstämd är det vanligt att man drar sig undan och slutar göra det man tidigare gillat att göra. Det är lätt att förstå att det händer men för att försiktigt börja känna något mer än tomhet/ensamhet behövs sällskap.

Mitt råd till dig är att vara tillsammans med någon familjemedlem eller kamrat en kort stund per dag. En kvart är bättre än ingenting. Om det är att sitta och titta på film eller vara i köket eller där familjen samlas spelar mindre roll. Jag tror att samvaron även har det positiva med sig att du får annat att tänka på för en stund. 

Vi på frågelådan får ofta brev där brevskrivaren är ledsen över att sina föräldrar inte bryr sig. Om du får uppmärksamhet och någon ser att du är ledsen betyder det väl att du är en viktig och betydelsefull person. Försök tänk att du inte är en belastning och att folk bry sig om dig är en bra sak. Du bryr dig säkert om dina vänner och familj och skulle stötta och visa kärlek om det behövdes.

Du skriver att du inte orkar förklara hur du mår, får skuldkänslor och känner dig jobbig. Om du känner att du inte vill belasta din familj tänker jag att du skulle behöva prata med någon annan utanför din familj. Någon som har tid och är van att samtala med barn och ungdomar. Om den "någon" är din skolkurator eller via en chatt på Bris kan du själv välja, men att prata tror jag är bra. Att testa sina tankar och få möjlighet att reagera. Få några råd om du behöver det, få stöd och höra att det du känner är normalt.

Nu när du inte vet vad du ska göra för att ta dig ur ditt svarta hål och känner att alla dagar är likadana eller att det blir värre. Det är då du behöver få hjälp att ta dig vidare. Få tillbaka hoppet att livet kan vara bra. Det var ett bra initiativ du tog som skrev till oss. Ta nu chansen och sök hjälp det är du värd. 


Lycka till!


 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta