Trivs inte alls hemma

Hej! Jag vet inte vad jag ska göra längre jag trivs inte alls hemma, det är inte fel på mina föreldrar dem är hur fina som helst men det är huset vi bor i som gör så jag inte vill bo kvar längre. När min Mamma fick sin diagnos Eds så kunde hon inte jobba längre så hon har varit utan jobb i ja sen jag kanske var 9 och är 15 nu. Så vi har alltid haft det svårt med pengar och pappa har börjat jobbat dubbelt för att pengarna ska räcka till mat. Eftersom mamma har inte kunnat gjort mycket för hon har ont, och pappa jobbar så ser huset  förjävligt ut det är halft renoverat det är halv målat och sånt. Och det är glös märken på väggarna pga katterna för ingen har gjort nått sen jag föddes typ, jag får ingen motivation längre att ens göra nått. När jag var 12 så städade jag huset helt själv hela tiden för det är så mycket grejer överallt men orkar inte längre nu, och mår sämre över att jag inte orkar göra nått längre liksom orkar inte ta handom min hund som jag älskar mest av allt. Och tycker det är knappt roligt att rida min häst nå mer för orkar inte gå och göra nått. Jag kommer hem går in på mitt rum och sover, eller så är jag med kompisar nån gång, och så om nån vill vara och frågar om vi kan vara hos mig så får jag alltid lov att ljuga att min brorsa är sjuk eller att jag ska iväg för jag skäms har inte tagit hem kompisar sen jag gick i 4:an. Och när jag träffar en kille som jag gillar så slutar killen gilla mig för måste alltid ljuga om att vi inte kan vara hos mig. Och igår så kände jag mig så hemsk mot min vän personen frågade om den kunde sova hos mig för personen hade ingen stans att ta vägen men fick lov att säga nej för jag skäms verkligen mår så dåligt över hur det ser ut hemma, så personen fick sova ute liksom vad för vän än jag då? Känner mig hämsk. Sen pappa säger alltid att vi har så lite pengar att vi knappt har råd med mat och så har alla mina vänner de finaste huset och har liksom pengar för att köpa massa saker jag vill liksom bo som mina kompisar. Medans visst jag kan köpa kläder men mitt hus ser ut som värsta helvetet. Förut mådde jag så dåligt pga huset och andra saker som hände med vänner och sånt så varje dag jag var hemma skrek jag på alla jag skrek i bilen jag grät hela tiden och jag försökte ta livet av mig några gånger, visst det var ju mest för det som hände mellan vänner och allt men huset var ju en liten del av det. För varje gång när jag kommer hem vill jag bara sova och vakna så jag kan gå ifrån huset. Jag tjatar så mycket att få ha ett attefallshus på tomten med sovloft och toalett så jag kan bo där och äntligen få ta hem vänner och äntligen få ta hem en kille utan att skämmas. Men vi har inte råd och tittar varje dag och bara drömmer om lilla huset som jag aldrig kommer få och mår bara sämre och sämre av det, så jag vet inte vad jag ska göra jag vet inte vad jag ska ta vägen jag vill bara rymma men vill ändå inte sova ute och frysa men vill inte bo kvar en ända dag till för orkar inte att huset är halv klart renoverat och om nån ska renovera så måste jag göra det själv för ingen orkar. Och ingen har råd med måla färg till hela huset. Men jag kan inte göra det själv heller för jag har så mycket stress i skolan och hemma. Har stress att jag måste städa hemma för jag vill ha det fint men varje gång jag ska städa så börjar jag gråta för jag orkar inte längre men jag vill. Så jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra längre och det känns så töntigt att må dåligt för att det är stökigt hemma och att det inte är klart men jag mår dåligt över det. Så snälla hjälp

Vill inte bo kvar hemma

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tycker inte det är konstigt att du mår dåligt över att det är stökigt hemma. Du skulle helst vilja flytta hemifrån för att slippa oredan. Kanske skulle du inte bara slippa oredan utan också att du skäms så mycket över hur du/ni har det hemma? Kanske är din skam hindrande? Om du kunde känna mindre skam skulle du nog må bättre och kanske skulle problemet med jämnåriga bli mindre?

Du försöker ha det fint omkring dig så gott du kan. Men när du nu försöker göra något år det  börjar du gråta och känner inte att du orkar. Du skriver också att du inte längre riktigt orkar ta hand om din hund och inte längre tycker om att rida. Det är flera tecken på att du är allvarligt nedstämd och när man är nedstämd blir ofta ens förmåga att hantera konflikter och svårigheter sämre. Kanske finns möjligheter som du skulle se och orka om du mådde bättre?

Jag tänker att du nog också blir påverkad av din mammas svåra sjukdom och din pappas slitande även om du inte skriver det. Finns det plats för dina synpunkter och förslag till förbättringar? Hur ska någon förändring bli möjlig när de gör så gott de kan? Hur ska du kunna göra det bättre för dig som du så gärna vill?

Jag har inget svar på detta men jag tycker du ska fortsätta prata om det. Det är absolut inte "töntigt" utan viktigt för hur du mår. Hoppas du kan ta upp allt detta med dina föräldrar och att de vill försöka hjälpa dig. Men jag tänker också att du och dina föräldrar ska ta din nedstämdhet på allvar och ta kontakt med en vårdcentral och jag hoppas att du där också kan få utrymme att prata om dina tankar att du inte trivs hemma. Eller kanske kan det vara ett alternativ att prata med skolkuratorn eller en ungdomsmottagning.

Lycka till!


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta