Känner mig osynlig och väldigt ensam

Hej! Är nästan alltid ensam på rasterna och även om jag är med vissa kompisar känner jag mig osynlig för de. Det är jobbigt och när jag berättar för mina föräldrar så är de inte till nån hjälp.  Min lärare har sagt att man inte lämnar varandra utan att fråga  men typ alla i min klass lämnar mig utan att fråga men killarna lämnar mig nästan hela tiden.

Vissa tjejer lämnar mig inte men det har de gjort några gånger nu. Mina föräldrar vill inte jag ska få prata med någon kurator på BUP men jag tror att jag behöver det. Jag har också självmordstankar när jag mår jättedåligt. Som idag när en i min klass var arg på mig för att jag tittade på hennes nationella prov men jag visste inte att det var det som det handlade om. Jag ville veta vems pappret var så jag råkade läsa lite men hon sa att man inte ska. Senare mådde jag jättedåligt så dåligt att jag ville göra självmord och jag satt typ still ganska länge. Läraren ville veta varför jag kom sent så jag sa det men inte om att jag ville göra självmord. Jag har haft självmordstankar ganska länge. Ibland finns det typ ingen jag kan prata med om jag mår så dåligt. Jag har Aspergers och det är inte så kul men innan de berättade så ville jag gärna ha det. Min pappa sa att det innebär att jag inte vill ha kompisar och det är inte sant. Det är svårare för mig att umgås med kompisar, inte att jag inte vill umgås. 

J.L

BUP svarar:

Hej!

Dina avslutande rader visar att du har koll.
Du vet att det är svårt för dig att umgås. Du vill ha kompisar, men det är inte är så lätt för dig att ta kontakt.
Att det ibland blir missförstånd som exemplet med nationella provet som du nämner i ditt brev. Att det händer saker i skolan som gör att du inte alltid hänger med i svängarna. Ibland eller oftast hamnar du sittandes ensam på rasten och alla har gått därifrån eller du är tillsammans med alla dina klasskamrater, men känner dig ändå utanför.

Tufft jobbigt läge för dig.

Ensamhet som inte är självvald är något som de flesta upplever som jobbigt och som påverkar självförtroendet. Negativa tankar kommer.
Varför vill ingen vara med mig?
Är det något fel på mig?
När man är i din ålder får man inte lika mycket hjälp av sina föräldrar att skapa  sociala kontakter. Tidigare kanske man blev medbjuden för att föräldrarna gick över till grannen och där fanns någon barn i samma ålder.
Nu är det mer upp till dig att söka kontakt.

Jag vet inte vad du har för fritidsintressen eller vilka föreningar det finns där du bor. Det är ett sätt att bli mer socialt aktiv och minska känslan av ensamhet.

Om det finns en teatergrupp, scouter eller idrottsförening du skulle kunna bli medlem i.
Där blir man ju inte lämnad på samma sätt som i skolan och det kanske är en mer blandad grupp med olika åldrar.
Prata med dina föräldrar om din ensamhet och att du behöver få hjälp och stöd att bryta den. Kolla om de har några idéer.

Dina föräldrar tyckte att du inte behövde samtala med någon kurator på BUP, men du känner att du skulle behöva det.

Att det skulle vara bra för dig att samtala med någon tror jag på, men jag skulle vilja tipsa dig om att ta kontakt med din skolkurator istället för BUP.
Det är viktigt att du berättar om din ensamhet och dina självmordstankar.

Ett annat alternativ, om du har lättare att ringa eller chatta, är att vända dig till Bris.   

Tack för ditt brev och lycka till.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta