BUP har svikit mig

Förra veckan var jag inlagd i tre nätter på bup akutenhet på xx, det kan varit en av de värsta möterna med bup jag haft. Jag vet att det är obligatoriskt att ha en förälder eller vårdnadshavare med när man stannar över natten men jag hade starka självmordstendenser och tankar som mina föräldrar triggat. Finns det ingen möjlighet om jag måste bli inlagd igen att vägra ha förälder där? Jag tror aldrig att jag varit så missnöjd med en sjukhusvistelse, jag hade ett ilskeutbrott som min mamma satte igång och personal gjorde inte ett skit för att hantera det. Jag satt i mitt rum med laddsladdar och andra saker som jag lätt kunde gjort mig illa med eller strypt mig själv med. Jag fick knappt nån behandling eller hjälp överhuvudtaget utan bara massa droger. Jag vill inte ha det, jag vilk ha samtalskontakt och hjälp. Det jag fick var ett möte om varför jag var där och vad dom skulle göra vilket dom själva sa var ”lätt KBT” vilket jag inte fick, det jag fick var krishantering vilket bara var ett papper med saker jag kunde göra när jag ville ta livet av mig, sen plastade dom in det med hårdplast som man lätt kan skära sig med. Jag är medveten om att dem inte tycker att vi ska sova på dagen vilket jag valde att göra efter mitt ilskeutbrott vilket jag personligen tycker är okej och dagen efter när vi berättade det för min läkare blev hon arg och bara sa att dom inte var ett hotell. Jag är medveten om att det inte är ett hotell och att jag måste göra jobbet men det kan jag inte om ni inte hjälper mig. Jag är så jävla besviken på bup akutenhet i XXX . Dom borde sparkas hela teamet. Jag ljög för min läkare om att de ångestdämpande lergigan jag fick hjälpte och att jag inte ville ta livet av mig längre, men det vill jag fortfarande och tänker på det konstant. Lergigan funkar inte överhuvudtaget. Om jag behöver läggas in igen, vilket jag förmodligen kommer så borde jag ha valet att vägra mina föräldrar när jag inte ens kan bo med dom för att dom är på mig psykiskt och fysiskt, soc är inkopplat men ändå tvingades jag spendera tre nätter i ett rum på tio kvm med min mamma som psykiskt misshandlar mig. Mina armar är uppsprättade som om Jack uppskäraren vart på dom. Mitt psyke är nästintill utrotad. Jag mår absolut skit. Jag ser saker som inte finns och hör saker som inte sägs, Jag skär mig med det vassaste jag kan hitta och röker för att försöka lära mig att andas ordentligt. BUP har svikit mig något rejält. 

En arg 14 årig A.

BUP svarar:

Hej!

Den situation, det bemötande och behandling som du beskriver i ditt mejl kan man verkligen ha många kritiska synpunkter på. Men jag väljer här att fokusera på dina möjligheter till en behandling som du behöver i framtiden och hur du kan påverka, vad du kan göra.

Först vill jag säga att du uppenbarligen har en rad allvarliga psykiska problem och det råder inget som helst tvivel om att du behöver, att du ska få en ordentlig behandling för alla delar i dina komplexa problem. Att du har blivit inlagd tyder på att även din omgivning ser allvaret.

Men jag tycker inte riktigt att frågan handlar så mycket om inläggning och om dina mamma ska vara med dig i rummet där du ligger. Det jag undrar hur man planerat för din fortsatta behandling efter att du har blivit utskriven. En ny inläggning löser egentligen inte dina problem. Det är inte i en sjukhusmiljö där man lär sig att fungera i vardagen och det är inte heller inom ett sjukhus väggar man får normala förutsättningar till skolgång, fritid och relationer. Därför är det rutin att när man skriver ut någon från sjukhus och ger vissa instruktioner för närmsta dagarna kopplas man direkt till en öppenvårdsmottagning, det vill säga till en vanlig BUP där man får en behandlare som fortsätter med kontakten och behandlingen. (Det kan hända att man sedan fortsätter att gå vidare till behandlingshem men detta sker också i samråd med  öppenvården och socialtjänsten).

Du skriver många kloka saker och du verkar vara insiktsfull på många sätt. Du förstår lagen som säger att vårdnadshavaren måste vara med vid inläggningen. Men om relationen mellan föräldrarna och barnet/ungdomen gör det omöjligt att kunna föra ett öppet och ärligt samtal kan barnet/ungdomen kräva att en socialsekreterare ska närvara vid ett samtal istället för vårdnadshavare (även om det också sker med vårdnadshavarens samtycke). Dessutom är det en självklarhet att ungdomen ska få egen samtalstid utan någon berörd vårdnadshavare närvarande. Läs lite på vad som står i nedan bifogad länk om tystnadsplikten och ungdomars möjligheter i detta sammanhang.

Sedan avråder jag bestämt att du låtsas om att medicinen hjälper fast den inte gör det eller du förnekar dina självmordstankar. Det är inte din uppgift att underlätta för vårdpersonal eller du blir inte hjälpt av att bara  försöka bli av med en konkret besvärlig situation; det är deras uppgift att på det bästa möjliga sättet hjälpa dig och visst, som du själv insiktsfullt skriver, du måste medverka så mycket du kan och orkar.

Jag kan också föreslå att du tar kontakt med den socialsekreterare som är inkopplad i ditt fall. Jag vet att det är tufft, man ska inte förvänta sig av en 14-årig att ta ansvar för och kämpa för att få rätt behandling. Men om din relation med dina föräldrar är så dålig som du beskriver och de bara plågar dig fysiskt och psykiskt är det socialtjänsten som ska stötta och stödja dig tills du kommer till den behandling som ditt psykiska tillstånd och ohälsa kräver. Du har rätt till att få veta vad man planerar för dig både när det gäller behandlingen och när det gäller din familjeförhållanden.

Jag förstår mycket väl din besvikelse på BUP på avdelningen. Jag förstår också hur bittert det känns när en ungdom känner sig sviken av vuxenvärlden. Men jag vet att det tyvärr förekommer. Och jag har också mött ungdomar i liknande svår-svår livssituation som din är som ändå hittat sin väg och kommit över sin svåra uppväxt och fått till ett bra liv. Det här hoppet vill jag förmedla till dig. Ger inte upp hur tufft det än är nu. Det blir inte förgäves.

Ett tillägg: om du får starka självmordstankar eller vill skada dig, gå in istället på bris.se där du kan chatta med en kurator eller du kan också ringa dit på telefonnummer 116 111. Du kan också få stöd och tips om du går in på föreningentilia.se. Ett stöttande, förstående samtal med några tips löser naturligtvis inte de grundläggande problemen man det kan hjälpa att kunna ta sig ur en djup svacka och orka hålla ut. 

Tänk också på det!


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta