Dåligt samvete efter ha gjort socanmälan

Min familj utsätter mig för psykisk misshandel 

Har under flera år blivit nertryckt av mina föräldrar. De nämner väldigt ofta om hur mycket de inte önska att jag föddes, att jag borde dö, hora osv. Detta har lett till att jag mår extremt dåligt, fått självmordstankar, tar droger och helt enkelt att jag har börjat skada mig själv. 

Har haft grov acne under 2-3 år och mådde redan dåligt över  hur jag såg ut. De sa alltid hur äcklig jag såg ut och att de spyr när de ser mig. Varje gång jag åt nåt skulle de säga hur det var anledningen till varför jag hade acne, (konstig anledning, men jag trodde det, allt de sa ju var ju sant,, visst?) vilket ledde till att jag slutade äta och fick ätstörningar. inget de märkte, de undrade aldrig varför jag inte åt hemma, eller i skolan. De brydde sig helt enkelt inte. 

Varje gång de blir arga ska de trycka ner mig, säga att det är mitt fel. allt är alltid mitt fel. Varje gång jag gör nåt fel ska de säga en massa grejer som att jag borde dö, att jag inte är värd nåt att de önska att jag inte fanns. Man känner sig hopplös när man får höra sånt av sina föräldrar. De säger att de älskar mig och att de gör allt för mig, men det känns inte som riktig kärlek då de inte visar det.

Mamma har sagt till mig att jag kan prata med henne om vad som helst, men så fort jag försöker prata med henne så ska hon alltid säga hur dåligt hennes liv är och att hon har det mycker värre än mig. Att jag inte vet vad ångest är. Sa till henne en gång att jag var självmordsbenägen och som svar fick jag “tror du jag vill höra det” och började hota mig om att hon skulle ta livet av sig själv. Har alltid brytt mig om min mamma då hon också är svårt sjuk, men just nu så känner jag inte att hon är min mamma utan en främling. 

Har också försökt prata med dem angående de diagnoser jag tror jag har (dyslexi, ADHD) men de nekar alltid det. Har dock fått hjälp med det i skolan, vilket är tur. Men så fort jag nämner det säger de bara att det inte är nåt fel utan det är bara jag som är dum i huvudet som inte kan koncentrera mig och läsa ordentligt osv. 

Varje gång vi bråkar så litar de inte på mig, kan säga om och om vart jag var men det är helt omöjligt att få de att förstå. Det är då de börjar hota mig igen. Senast de gjorde det så var min pappa nära på att slå mig, de bara skräck på mig och jag skakade så rädd jag var, så stack jag hemifrån och ringde socialtjänsten. Mamma började gråta och jag fick skuldkänslor över att jag ringde de och drog tillbaka anmälan. Men är trots de min familj och jag älskade de fortfarande, då. Detta hände för nån vecka sen och sen jag drog tillbaka anmälan och drog tillbaks hem igen har jag ångrat det. Mår mycket sämre än innan och kan inte gå någon minut utan att jag bryter ihop. Vill ta tillbaka anmälan, vill inte bo med de, vill bara dö så fort jag kommer "hem". men vet inte hur ska ska göra det, då de inte har sagt nåt mot mig hittills, inte mamma iallafall, pappa pratar inte med mig. Kan säga att jag har gett de en andra chans men mår mycket sämre nu. 

Soso

BUP svarar:

Hej!

Du lever under så stora påfrestningar i din familj att du far illa. Det är inte konstigt att du mår dåligt av det.
Du ska inte behöva höra dina föräldrar säga sådana här saker till dig. Det gör dig illa. Det verkar som dina föräldrar impulsivt slänger ur sig sådant utan att inse hur det drabbar dig. Men det behöver inte vara detsamma som att de på allvar menar vad de säger och att de inte älskar dig. Men ändå helt oacceptabelt.

Har det alltid varit så här? Hör det ihop med att din mamma blivit svårt sjuk och att det gjort att de vuxna inte orkar med längre?
Du säger att du alltid brytt dig om din mamma så kanske hon har orkat vara mer förälder för dig förut än hon nu klarar av att vara?

Dina föräldrar har svårt att ge dig det stöd du behöver. Du har fått stöd i skolan med svårigheter du har där medan dina föräldrar förnekar dem. Om skolan ser att du har svårigheter som behöver utredas till exempel på BUP, och dina föräldrar inte vill det, så är skolan skyldig att göra en anmälan till socialtjänsten.

Du har tagit tillbaka anmälan till socialtjänsten. Det var riktigt och starkt av dig att göra en anmälan. Jag förstår att du fick skuldkänslor av din mammas reaktion. Men socialtjänsten är till för att hjälpa. De ska se till vad barn behöver av omsorg och trygghet för att må bra. De kan ge stöd till föräldrar som inte orkar och - om det inte är tillräckligt - hitta ett annat boende.

Du ska absolut kontakta socialtjänsten igen och be om hjälp. Eller vända dig till skolkuratorn och berätta om din situation så han/hon kan kontakta socialtjänsten. Även om din mamma blir ledsen så kan hon komma att känna att socialtjänsten kan vara ett stöd för både dig och henne själv.

Om du vill tala med någon mer kan du ringa till BRIS efter att ha bokat tid för telefonsamtal med kurator på deras hemsida.

Du kan också gå in på länken koll på soc för att läsa om vad socialtjänsten kan göra.

Men vänta inte! Stå på dig. Du ska inte ha det så här. Kontakten med socialtjänsten kan hjälpa både dig och dina föräldrar.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta