Har svårt att gilla min personlighet

Hej

Jag hatar mig själv, min personlighet. Jag har ända sen jag var liten inte haft någon empati för någon eller varit så där omtänksam. T.ex om någon berättar att någon dör, så försöker jag verkligen att ha medlidande, vilket kan leda till att jag för en tår och tror att jag är medlidande då (normal). Men jag undrar verkligen det. När min morfar dog för 4 år sedan så grät jag inte någon gång, överhuvud taget. Han var jätte snäll mot alla, jag och min familj brukade vara mycket hos honom. På begravningen fick jag konstiga kommentarer och blickar att jag inte grät, vilket jag förstår för det är ju inte ”normalt”. Jag är dock en djurvän, men inte en ”människovän” på samma sätt. Jag älskar dock min familj jättemycket, på riktigt. Men inte någon annan i släkten, även om jag dock inte är nära någon som i min familj vilket kan vara orsaken. Men man borde väl iallafall gråta även om man inte är så nära personen för att vara ”normal”, eller? 

Jag har heller aldrig haft någon nära vän, eller många vänner. Vilket gör att jag känner mig väldigt ensam. De enda jag umgås med är släkten eller någon enstaka från klassen. I lågstadiet och lite i mellanstadiet hade jag en tjejkompis som jag brukade vara mycket med. Men under mellanstadiet bytte vi klass, började bråka flera år och nu i högstadiet går vi i samma klass. Vi blev vänner innan det tilllsut, men hon har fått nya vänner i ”populära gänget”. Och jag hamnade med de andra tjejerna. Vi är inte nära över huvudtaget. Ena tjejen i mitt gäng gillar jag mycket (vi har alltid gått i samma klass). Men det är ofta stelt och känns inte som om vi klickar...? 

Jag har också svårt att kontrollera min ilska när jag tex behöver hjälp (av bara föräldrar) med läxa och jag inte fattar något, så får jag ett rejält utbrott då jag säger hemska saker och kastar saker. Jag pluggar väldigt mycket hemma då jag strävar efter så högt betyg jag kan få. Problemet är dock att jag vågar fråga mycket i skolan om jag undrar något. Jo, lite, men inte för mycket så läraren tycker jag är jobbig eller påfrästande. Därför tänker jag i stunden” Äh, jag gör det jag inte fattar hemma istället av pappa, han kan säkert förklara för han kan mycket”. Jag vet att det är grymt egoistiskt men jag vet inte hur jag ska våga fråga skolan. Jag ångrar iallafall mitt utbrott  i efterhand men händer samma sak vid nästa ilska jag får. Framförallt detta och om min empatilösa förmåga får mig att hata mig själv. Jag söker också mycket uppmärksamhet och tycker nästan alltid synd om mig själv om något hänt mig. Vilket ingen gillar. Allt detta för mig att hata mig själv och se svart på framtiden, som ”jag kommer ej få någon pojkvän pga min hemska personlighet” och ”ingen vän gillar mig”. 

Jag är dock ”snäll” och kärleksfull mot min familj och klasskamrater om jag är på bra humör eller iallafall inte är arg.

Ärligt, förtjänar jag detta? Är jag ett svin? Jag tänker  på mitt dåliga beteende dagligen och hatar det. Hur kan jag göra för att ändra allt? Bli omtänksam och en bra människa som jag sååå gärna vill? 

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Du skriver i ditt brev att du hatar dig själv och din personlighet. Att vara negativ och kritisk är inte ovanligt men jag tycker inte du ska vara så hård mot dig själv. Att du vill bli mer omtänksam och en bättre människa är en fin önskan som jag tror att du delvis redan uppnått och kommer att klara av att bli.

Det som gjorde mig glad, som jag vill lyfta fram är att du i ditt brev nämner fina sidor du har. Du gillar djur och är kärleksfull mot din familj. Det är bra som balans mot det du inte gillar hos dig själv. Att du inte gillar dina utbrott är bra. Det visar på att du är omtänksam och tänker på hur det blir för dina föräldrar, dina lärare eller kamrater då du blir arg och får ett utbrott. Det är säkert även jobbigt för dig. Om då får hjälp med att hantera ditt humör kan du omvandla ilskan till en superkraft som du skulle kunna använda på ett bra sätt i framtiden.   

Angående din morfars begravning vill jag att du ska känna att det var okej att reagera som du gjorde. Sin egen sorg kan inte mätas i om du fäller en tår eller inte. Dina reaktioner var helt normala och du skulle inte behövt få några kommentarer. Om jag räknar rätt var du ungefär 10 år då begravningar ägde rum. Det kanske var första gången då du var på en begravning och det är inte lätt att veta hur sina reaktioner kommer bli. Om man är äldre har man större erfarenheter av att förlorat viktiga personer och vet hur sin sorg kan se ut.

Alla har sin personlighet. Vissa är känslomässiga och uttrycker känslor på ett tydligt sätt. Andra är mer återhållsamma. Kanske drar sig undan och gråter i ensamhet eller har svårt att visa upp vad de innerst inne känner. Alla är olika och det är bra att vi inte är likadana. Vissa behöver hjälp att uttrycka vad de känner och vissa behöver hjälp med att bromsa och hitta konstruktiva sätt att hantera alla känslor som sköljer över en och vill komma fram. För dig är det din ilska du känner som du behöver hjälp med att tygla

Det jag vill att du ska göra om du inte redan gjort detta är att prata med dina föräldrar och din mentor i skolan att du blir ledsen efter dina utbrott och funderar mycket på det du väljer att kalla  "ditt dåliga beteende". Berätta att du behöver hjälp och råd hur du ska göra för att dina utbrott ska minska och inte bli lika kraftfulla. Även din känsla av ensamhet är viktig att berätta om. Att du saknar en riktig vän.  

Det är insiktsfullt och moget av dig att förstå att ditt häftiga humör ställer till det för dig. Om du är motiverad och vill förändra detta kommer du att lyckas.

Tack för ditt brev!


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta