Misstänker att min lillasyster har anorexi - orkar inte mer!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, och inte heller vad jag vill ha för svar. 
Mitt liv har ständigt gått upp och ner, men speciellt för två år sedan så var det väldigt neråt. Jag har haft ett självskadebeteende som pågått i runt 5 år (är 17 just nu) men då kom även Anorexi in i bilden.
Varje tanke gick åt att undvika mat. Jag orkade inte och efter det försökte jag ta mitt liv. 
Jag kom in på BUP och fick göra deras depressions-test (ett enkelt papper som jag kryssade i och sedan fick ett 'grattis, du är inte deprimerad'. De misstänkte panikångest, som jag också gjorde, men fick aldrig en diagnos) under familje-terapin och jag ljög mig igenom hela skiten. Men vad annat ska jag göra när mina föräldrar sitter brevid? Men nog om mig. 

Min lillasyster blev aldrig inkluderad i min terapi och hon visste inte var hela familjen tog vägen. Hon är tre år yngre än mig. 
Nu på senare tid har hon blivit hemsk. Hon är dryg och elak vid matbordet och mot mig och alla, hennes humör skiftar jättesnabbt och hon äter inte. Det är ofta som hon skriker att hon hatar mig och att hon aldrig ville ha en syster. Hon har inte sat att hon älskar mig på år. Jag vill att hon ska gilla mig, vi är ju familj.
Jag sa till mina föräldrar att jag misstänkte anorexia, jag kände ju igen alla tecknen. De sa att de skulle fixa det. Jag ber dem om att få henne att gå till BUP men hon vägrar, skriker och slår i dörrar men de säger att de ska fixa det.
Det gjorde de inte

Nu har de skilt sig och min lillasyster blir värre, mina självskadebeteende blir oftade, jag blev singel igen och jag mår sämre. Jag vill flytta hemifrån, rymma, dö, jag vet inte längre.
Jag bara orkar inte med min lillasyster och mina föräldrars ord om att det bara är en fas i hennes liv (detta har funnits och gradvis blivit värre under 3 år)

Vad kan jag göra, jag orkar inte mer? 

Hjälp.

BUP svarar:

Hej!

Oj, vad tungt du har det både med oron för hur din syster beter sig och mår och hur du själv mår!

Jag ska försöka att svara på dina frågor och vet såklart inte alls om det är ett svar som du vill ha. Jag tar en sak i taget. Först din syster. 

Jag förstår att det är jättesvårt för dig att se hur hon gör mot sig själv - speciellt eftersom du känner igen hennes beteende och kopplar det till anorexi. Jag förstår också att du blir ledsen när hon skriker och säger elaka saker till dig. 

Jag undrar hur er relation såg ut innan det blev så här? Hade ni en bra relation tidigare? Har hon varit orolig för dig när du mådde dåligt? Kanske finns det saker från förr som påverkar hur hon är mot dig nu?

Jag tror att det enda du kan göra för henne är att tala om för henne vad hon betyder för dig, att du vill att hon ska få hjälp att må bättre och att du vill att ni ska ha en bra relation.
När hon säger elaka saker är det bra om du försöker att inte ta åt dig - tänk att hon säger som hon gör för att hon inte mår bra.
Jag förstår att det är svårt men försök. Och även om du har sagt till dina föräldrar att du vill att de ska ordna en tid till BUP kanske du får säga det igen. Om de ändå inte gör det kan du inte göra mer. Då har du gjort allt vad du kan.

Sen till dig själv. Du säger att du mår sämre och att du skadar dig själv oftare nu. Vad är det som får dig att göra det? Har du någon hjälp för egen del? 

Jag vet inte om jag förstår ditt brev rätt, men jag tycker mig ana en del ilska över din tidigare BUP- kontakt. Det verkar inte som att du fick den hjälp som du behövde. Om du inte har någon behandlingskontakt nu, tycker jag att du ska söka det.
Nu är du äldre och jag tänker att det innebär att du vet vad du behöver på ett annat sätt än tidigare. Eftersom du nu är 17 år kan du söka hjälp på egen hand och behöver inte vara rädd för att avslöja något för dina föräldrar.  

Jag tänker så här: du kan hjälpa både dig själv och kanske din lillasyster om du vågar be om hjälp igen för din egen del. Den här gången behöver du vara så ärlig med hur du mår som du bara törs.

Du behöver en behandlare som du kan lita på och en början är att du redan i starten tar upp dina eventuella svårigheter och farhågor så man kan jobba med det från start. Om du redan går i behandling kan du ta upp alla frågor som du har ställt här.

Hur kan det vara till hjälp för din lillasyster? Jo, genom att du visar att du tror att det finns hjälp kan det också få henne att våga tro på det.

Jag tycker att du ska ta kontakt med BUP. Om det finns en ungavuxna-mottagning där du bor vet BUP om det och kan hänvisa dig dit, eftersom du är 17 år.

Du kan också vända dig till ungdomsmottagningen där du bor, det viktiga är att du får den hjälp du behöver.