Vågar jag prata om mina självmordstankar?

Hur ska jag våga prata om mina självmordstankar? Jag vill inte att någon ska se ner på mig och döma mig. Jag vill inte heller att människor i min omkrets ska tycka att jag är en deppig person man inte vill umgås med! Jag går på BUP, men jag vet inte hur jag ska ta upp det!? 

LC

BUP svarar:

Hej LC! Vad bra att du skriver hit! Och vad bra att du redan går på BUP!

Att ha självmordstankar är inte ovanligt. Många av oss har någon gång i livet haft sådana. Ofta hänger de ihop med att man känner sig nedstämd eller deprimerad. Situationer i livet där det känns som att man inte kommer framåt, som att man inte kommer vidare eller inte ser någon utväg.

På BUP är de jättevana att bemöta barn och ungdomar med tankar på att man inte orkar leva. Det är superviktigt att ta sådana tankar på allvar och bemöta dem. Och det är superviktigt att försöka fånga upp hur det ser ut omkring en i livet. För att man på bästa sätt kan hjälpa till och kanske förändra det läge som väcker de svåra, mörka tankarna. Så självmordstankar är verkligen ingenting man ser ner på eller dömer. 

Jag tror egentligen inte att det behöver vara knepigare än att du helt enkelt säger till din behandlare på BUP precis som det är. Att du, så öppet och ärligt du kan, berättar hur du mår och hur dina tankar går. Jag kan nästan garantera dig att hen kommer att tycka att det är bra att du tog upp det.

Om det känns jobbigt att säga, så kanske du kan skriva ner dina tankar? Eller kanske visa din behandlare ditt lilla brev hit?

Sedan funderar du på hur människor i din närhet ska reagera. Jag tänker att det generellt är bra och viktigt att prata om hur man mår, MEN man ska välja noggrant vem man väljer att prata med. Det är viktigt att man kan lita på den man pratar med och att man känner att den personen faktiskt kan hjälpa och stötta en. Om man inte är säker på hur personen kommer reagera, eller om personen kommer att döma en, så kanske man inte ska berätta?

Jag tycker att du, om du kan, ska berätta för dina föräldrar. De är de som känner dig bra och som finns närmast dig i vardagen, och som kan hjälpa och stötta dig i kontakten med t ex BUP.

Om inte föräldrarna känns som en framkomlig väg, så kanske det finns någon annan vuxen i din närhet som du har förtroende för? Eller kanske skolkuratorn?

Hur du än gör, så vänta inte. Och tveka inte. Om du inte berättar, så kan du inte få hjälp!

Lycka till!

PS Jag lägger till lite info som jag hoppas blir till hjälp för dig!