Vill klara allt själv

Hej

Jag vill bara få ut detta då jag aldrig har berättat något av det här för någon. Allt började under höstterminen i åttan (går i ettan nu). Det var under perioden oktober-maj jag inte mådde bra alls. Det var så illa att jag ville ta livet av mig vissa dagar. Min lärare upptäckte att det var något fel så hon ringde hem och frågade om det var något som hade hänt men det hade det inte. Hon sa även till mig att jag kunde ha höstdepression vilket jag antar att det kunde ha varit. Allt detta ledde till att jag blev väldigt osäker i mig själv. Jag började svälta mig själv och jag skadade mig själv dagligen. Detta beteende försvann under sommaren men kom tillbaka i nian dock inte lika illa den gången. Min mamma tvingade mig att gå till skolkuratorn en gång för jag hade väldiga problem med att isolerade mig själv från omvärlden. Hon och kuratorn hotade med att om jag inte gjorde något åt det inom två veckor skulle hon skicka mig till BUP. Jag försökte göra något åt det så gott jag kunde och jag behövde inte gå till BUP. Efter allt detta har jag inte känt mig som mig själv. Nu den senaste tiden har jag känt att min hjärna nästan kopplar bort sig från resten av kroppen. Det händer oftast i skolan t.ex. när läraren ber mig svara på en fråga högt i klassen. Jag får en panikkänsla i hela kroppen innan jag förstår vad som händer. Jag har vissa perioder då jag inte har orken till att göra någonting alls. Det blir ibland så jobbigt att jag bara ligger i sängen hela dagarna. Jag vill verkligen inte må så dåligt som jag gjorde för två år sedan men jag vill inte heller få hjälp, jag vill klara allt själv.

Rädd

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev.  Min första undran när jag läser ditt brev är varför du så hårdnackat inte vill ha hjälp. Du skriver att din mamma tvingade dej till skolsköterskan som hotade skicka dej till BUP. Det är som att alla som skulle vilja hjälpa dej blir farliga eller dina fiender som du måste hålla dej ifrån? Varför blir det så?

Vilken besvärlig situation du befinner dej i.
Du skulle nog må bättre med lite hjälp och det finns många, tror jag, som skulle vilja lyssna på dej och försöka hjälpa dej. Men du kan och vill inte. Du gör det inte lätt för dej, men du har dina skäl som jag bara kan gissa. Vill du absolut inte att andra, till exempel dina föräldrar, ska få veta?

Men det är bra att du kunde skriva till oss. Kanske du kan fortsätta berätta om din situation och de problem du nämner om du får vara anonym? I så fall skulle du kunna få hjälp genom att chatta med en kurator på BRIS eller på Tjejzonen

Jag blir imponerad av din envishet och styrka - men som sagt - du gör det inte lätt för dej själv.

Lycka till!