Det finns inte en endaste människa jag litar på, jag vill bara dö!

Hej!
Jag är en tjej på 15 år och jag lider av depression. Jag går runt med ständiga tankar på självmord och självskada. Jag har tidigare skurit mig i armarna och har många ärr på undersidan av armen. Jag kan inte komma på andra tankar, det är hela tiden tankar på att skära mig själv och på hur jag ska ta mitt liv. Det finns inte en endaste människa jag litar på och ingen som för de delen lyssnar på mig heller. Jag vill bara dö! Jag orkar inte leva längre och det finns så otroligt många saker som jag har gjort fel som jag ångrar fruktansvärt mycket och nu kommer jag förmodligen bli polisanmäld för det som jag har gjort. Åh jag klarar inte av det här! Varför har jag sådana problem med att inte ljuga? Jag ljuger hela tiden, jag låtsats vara någon annan, skriver att jag har varit med om andra saker. Jag kan helt enkelt inte hålla mig till sanningen och jag förtjänar att dö. Efter olyckan som en nära person till mig var med om så har allt rasat. Jag tappade alt fokus och låg bara i sängen en hel vecka. Att allting ska hända just mig, att jag ska vara den som är mobbad, den som är misslyckad, den som har en pappa som är alkoholist och som handlar först och tänker sen. Det är därför allting händer honom. Det är därför han lämnar efter så mycket skada hos andra. Nu kanske det är hans tur att lida, för det har jag gjort tillräckligt för alla saker som han utsatt sig själv för som har gått ut över mig. Aldrig att jag kommer förlåt honom för det. Trots det att jag innerst inne älskar honom, men varför utsätter han sig själv för fara när han har en familj och barn som älskar honom. Jag förstår absolut ingenting. Och jag förtjänar inte att ha ett liv här på jorden. För det finns inget kvar att leva för. Inte ens min mamma eller syskon skulle sakna mig, kanske min pappa men ingen annan, så varför ska jag då vara kvar om det ändå inte finns någon som bryr sig om mig. För det gör det inte! Funderar på att ta en rejäl överdos eller att skära upp min handled så att jag förblöder. Kanske både och! Det kanske är bäst så. För att det är ingen som vill eller kan hjälpa mig för jag är ett misslyckat psykfall. 

Dead Girl

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev, det är jättebra att du skriver till oss.

När jag läser ditt brev känner jag i hela kroppen hur jobbigt du har det nu. Att du har ständiga tankar på att ta ditt liv och att skära dig själv är begripligt. Du beskriver att allvarliga händelser hänt dina nära och som fått dig att må ännu sämre. Nu vet jag ju inte vad det är som hänt, men jag förstår att det var allvarligt.

Du låter väldigt sträng mot dig själv när du skriver om allt du gjort fel och är arg på dig själv för att du har svårt att låta bli att ljuga. Det blir så klart komplicerat när du ljuger, speciellt om det leder till att du trasslar in dig i lögnerna - vilket ju lätt blir fallet.

Det du skriver om din familj och din bakgrund, gör att jag tänker att du varit med om återkommande svek och svåra saker som t.ex mobbing. Det verkar vara många svåra saker som du varit med om, och jag tänker att du på olika sätt försökt att lindra din ledsenhet och din oro. Jag har mött andra ungdomar, som liksom du försökt att hitta sätt att handskas med svåra och tunga tankar och känslor. Vanliga sätt har då varit att skära sig, att ständigt tänka på självmord och även att ljuga. Det tråkiga är att inget av de sätten är till hjälp, snarare leder det till att man mår sämre eftersom man hamnar i att anklaga sig själv för att vara dålig och misslyckad. Det är man inte! Inte du och inte de andra ungdomarna som jag träffat!

Trots att allt känns nattsvart just nu är det möjligt att må bättre, men för det behöver du hjälp av andra och jag tycker att det bästa skulle vara om du kontaktade en BUP-mottagning.

Mellan raderna tycker jag mig förstå att din mamma och dina syskon är arga på dig, du skriver inte det men du skriver att de inte skulle sakna dig. Jag är väldigt säker på att du har fel i det, att de är arga på dig är inte samma sak som att de inte bryr sig om dig. Jag vill uppmuntra dig att försöka att vända dig till din mamma och berätta hur dåligt du mår och be henne om hjälp att kontakta BUP. Du behöver inte berätta allt för henne, bara så pass mycket så att hon förstår hur dåligt du mår och att du behöver hjälp. Jag förstår att det här kan kännas väldigt svårt för dig, kanske omöjligt med tanke på att du har svårt att lita på andra, men jag önskar att du ska våga! 

Du skriver att din pappa bryr sig och det är bra, men jag tycker också att jag ser en väldigt stor ilska och besvikelse mot honom. Han tycks vara fast i sitt missbruk som gör att han har svårt att sätta dina eller din familjs behov i centrum. Tyvärr är det så det fungerar när man är fast i ett beroende. Det är en sjukdom som han behöver hjälp med, men han behöver själv komma på det och själv söka hjälp. Det är tungt att växa upp med en förälder som missbrukar, och som du skriver så innebär det bland annat att vara utsatt för återkommande svek. Att du då fått svårt att lita på andra är begripligt. Du kan hitta mer information om missbruk i familjen på drugsmart.

Till sist vill jag säga till dig att även om det känns väldigt tungt för dig nu, finns det en väg ut ur det svarta. Du behöver prata med någon som kan hjälpa dig att se vägarna och hjälpa dig att sortera i allt du varit med om.

Om det är allt för svårt att prata med mamma tycker jag att du kan vända dig till Tjejzonen. Det är många tjejer som fått ett bra stöd av dem via deras chatt. Du kan vara anonym men får en möjlighet att berätta och få någon som lyssnar på dig. Det är du värd!