Behöver helt seriöst hjälp!

Hej,

jag är femton år och har precis börjat nian. Jag har i flera år haft klaustrofobi, bacillskräck, rädsla för konflikter och hög press på mig själv inom skolan och fritidsaktiviteter samt socialt. Jag har under hela högstadiet umgåtts med personer som fått mig att tycka dåligt om mig själv och gjort att jag betygshetsar och blivit självkritisk. I sexan började jag känna mig nedstämd och det är någonting jag har varit ändå sen dess, i olika grader och omgångar. Min klass är otroligt studiemotiverad och lärarna är väldigt stränga, jag kan börja gråta när jag har fått ett B i betyg vilket egentligen är väldigt bra. Jag känner också en undermedveten press från min pappa om att det inte är okej att ha t.ex. ett C i betyg. Under åttan bytte jag kompiskrets vilket gjorde att jag mådde bättre och jag hade lyckats övervinna min klaustrofobi som i sjuan var riktigt illa. Jag kunde få panik när dörren in till klassrummet jag hade lektion i var låst och vågade aldrig låsa toalettdörren. I alla fall så började jag må bättre i åttan men sen vände allt igen, vet egentligen inte varför. Hela förra året känns lite som en dimma, jag minns inte så mycket förutom att jag var sjuk mycket och att det enda jag gjorde var att bry mig om betyg och ytligheter. På hösten skulle jag spola mina bihålor och det hela slutade väldigt traumatiskt. Det gjorde att min sjukhusskräck som redan till en början var stor ökade. Jag minns att jag efter ett bråk med en av mina kompisar fick en panikattack men det förstod jag inte då. Första gången det verkligen var tydligt var när min pappa tänkte tvinga mig att ta en Hepatit-B spruta inför en resa och då brast det eftersom att jag har sån sjukhusskräck efter spolningen av mina bihålor. Fick tre panikattacker under två dagar och efter det blev allt värre. Sommaren kom och helt plötsligt fick jag panik när jag flög, åkte tåg, befann mig på antingen väldigt varma eller kalla ställen, hade sovit eller ätit för lite. Trodde att jag skulle kunna klara det själv men nu när skolan har börjat och betygshetsen börjat igen blir bara allt ännu värre. Jag har också fått en släng av springmask vilket gjort att min bakteriefobi och självkänsla sjunkit ännu mer. Jag sover runt sex timmar per natt och får tvinga mig själv att äta maten i skolan för att jag aldrig tycker att tallrikarna inte är tillräckligt rena. Mina panikattacker kommer nästan varje dag men i olika grader, jag har slutat vilja göra saker jag förut tyckte om och tycker att allt är jobbigt, jag har fått axelbesvär, har ofta ont i huvudet och mår illa och är dålig i magen. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att bli bättre och tror att jag måste träffa en psykolog eftersom att jag uppenbarligen inte kan hjälpa mig själv eftersom att allt blir värre. Jag har ett antal gånger velat skada mig själv och det skrämmer mig. Förr hade jag en spärr så att jag visste att jag aldrig skulle kunna skära mig men nu när jag är nedstämd känns det som jag nästan skiter jag i allt och det är så jävla obehagligt. Jag är rädd för vad som kommer hända om jag inte blir bättre. Kommer jag att börja skita i skolan och förstöra hela min utbildning? Kommer jag att börja skära mig när jag blir nedstämd? Jag vet fan inte och behöver helt seriöst hjälp. Vill bara veta vart jag ska gå och hur jag ska göra för att ta kontakt med en klinik eller mottagning på bästa sätt för jag tror inte att det räcker med att bara ha ett möte. Behöver nog kontinuerligt träffa en psykolog. 

Tack för svar.

.

BUP svarar:

Hej och tack för ditt långa och välformulerade brev!

Du verkar ha det jättetufft, och har haft det så länge. Vad bra och klokt av dig att skriva hit…jag tror att du tagit ett viktigt steg på vägen till att vända en svår situation! Och det är jättebra att du vill ha hjälp INNAN du tar till handlingar som inte hjälper dig på annat sätt än just för stunden (att skita i skolan och/eller börja skära dig). För det finns bättre saker du kan göra. Det finns hjälp att få.

Det är inte lätt att hjälpa sig själv, när man har det kämpigt på så många fronter. Jag tror att det i ditt läge är bra att ta professionell hjälp. Då kan ni tillsammans hjälpas åt att kartlägga hur du har det, och hur du på bästa sätt kan få verktyg och hjälp att förändra din situation.  

Jag tycker att det låter som att du ska ta kontakt med din närmaste BUP-mottagning. När man gör det är det jättebra att ha föräldrarna med sig, så jag tycker att du ska börja där. Kan du prata med dina föräldrar och berätta hur du har det? Att du inte orkar ha det så längre och behöver hjälp med att komma vidare?

Jag gissar att de vet en hel del, men har kanske inte hela bilden klar för sig? Kan du be dem om hjälp med att kontakta BUP? Om du tycker att det är svårt att prata med föräldrarna, så kanske det finns någon annan vuxen i din närhet som du kan lita på? Eller skolkuratorn? Eller ungdomsmottagningen?

Om det känns svårt att berätta eller prata om hur du har det, så tycker jag att du ska visa det brev du skrivit hit. Du kan såklart också ringa till din BUP-mottagning själv och få lite råd om hur du ska gå vidare.

Jag skickar med några artiklar om svårigheter som påminner om det du beskriver. Samt även lite info om hur det funkar på BUP.

Vad du än väljer göra, så vänta inte. Sök hjälp nu! 

Hoppas artiklarna blir till hjälp för dig!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta