Orkar inte med livet mer, vill inte leva kvar

Hej! Detta är första gången jag öppnar upp om detta, jag tror jag har en ätstörning.

Anledningen varför jag fick den tror jag är för att jag har kompisar dom är väldigt smala och dom pratar om hur fula några ärför att dom är lite runda, och självklart såville jag inte förlora mina kompisar så jag slutade äta.

Sen sommarlovet sluta så ville jag gå ner i vikt jag hadde panik alla andra var smala och fina eftersommaren jag var tvärt om kag hade gått upp minst x kg, så jag slutade äta ibland hetsåt jag och sedan ville jag spy upp allt.

Sedan 4-5 veckor efter sommarlovet så ville skolsköterskan mäta och väga och kolla min rygg, jag har en sne rygg, lite. Så när jag ställde mig på vågen så sa den mindre än innan sommarlovet då jag var där. Jag hade enligt min uträkning gått ner x-x kg på 4-5 veckor. Hon tror att jag gått ner x på hela sommarlovet sedan dess har massa pratat med mig om ätstörningar jag ljög för dom och skylde på massa andra saker.

Nu är allt på is dom tror på vad jag sa, men nu när jag tänkt lite så tror jag att jag haft en ätstörning i över 2 år för jag har inte vågat bada offentligt och tyckt jag varit tjock och upplevt depression. 

Jag mår inte bra, jag orkar inte med livet mer vill inte leva kvar:/

Kille på 13 år.

anonym

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev.

Jag tycker det är modigt och jättefint att du skriver till oss. Det krävs mycket styrka för att våga berätta om såna här saker och att höra av dig till oss är ett väldigt bra första steg. Vet dina föräldrar om att du mår så här dåligt? Kan du prata med dem, eller visa det här brevet?

När du, som är en ung kille på 13 år, skriver att du inte vill leva så blir jag väldigt berörd och orolig. Jag vill att du litar på mig när jag säger att det kommer att bli bättre, för det ska inte alltid vara så här. Men du måste berätta för en vuxen att du inte orkar med ditt liv just nu och att du har kämpat i flera år med känslor av ledsenhet, dålig självkänsla och problem som gäller mat. Du är en ung person som just nu går igenom puberteten då det händer jättemycket med kroppen och även själen. I bland växer man på bredden och ibland på längden och ibland både och, samtidigt.

Många unga killar och tjejer känner att de inte trivs med sin kropp och jämför sig kanske med andra, kompisar eller "kändisar". Det gjorde jag också när jag var i din ålder, men det gick över när jag blev äldre och kunde känna att jag var okej trots att jag var lite rund. 

Jag förstår verkligen att du inte vill förlora dina kompisar, men om jag ska vara ärlig så tycker jag att det inte låter särskilt schysst att de talar om andra människor som fula, bara för att de inte är smala. Jag tycker det är är mycket bättre att vara snäll i stället för taskig. 

Ibland om man inte har så många kompisar så blir man väldigt beroende av dem man har och då kan man, i rädsla att förlora dem, göra sådant som man annars inte skulle göra, som till exempel inte äta tillräckligt. Nu vet jag ju inte om det är så för dig, men jag får en känsla att det kanske stämmer?

Du skriver att en massa människor har pratat med dig om vikt och ätstörning, men att det ligger på is för att du skyllde på andra saker. Samtidigt mår du jättedåligt. Jag förstår att det kan kännas väldigt svårt att "erkänna" att man mår dåligt, men jag vill att du gör det ändå. Ingen kommer bli arg för att du inte klarade av att berätta sanningen först. Ibland tar det lite tid och det måste kännas rätt, men jag tror att du har kommit till en punkt då du måste ta steget och börja berätta. Kan skolsköterskan vara den personen? Är hon bra och snäll?

Om du tycker att det känns verkligen jätteläskigt att berätta om ditt mående för en vuxen som du känner så kan du kanske tänka att det kan funka att ta det steg för steg? Du skrev hit. Det är första steget. Nästa steg skulle kunna vara att prata med en kurator på BRIS?  Det går att chatta eller ringa till dem. 

Killfrågor är också en jättebra sajt, men de håller på att göra om den just nu så du kanske dröjer ett tag innan du kan chatta där. Så småningom tror jag att du kan ta ett steg till och prata med en förälder eller annan vuxen, till exempel skolsyster, som du litar på.

Det går att få hjälp så att livet känns värt att leva igen, jag lovar.

Snälla, ge inte upp, du verkar vara en sån fin kille.

Ta hand om dig!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta