Ångesten älskar att förstöra allt

Hej.

Jag är en tjej på snart 15 år, jag har en jobbig bakgrund och är diagnostiserad med ADHD, Anorexi, ångest, depression.  Den här frågan angår min ätstörning.

Under ungefär ett år så har jag legat på kaloriunderskott. Nu försöker jag äta max 1150 kcal per dag men ångesten " älskar " att förstöra allt! Jag är sjukt rädd för att gå upp i vikt eftersom jag har varit överviktig när jag var mellan 7-11 år gammal.

Min skolsköterska har blivit tillsagd att väga mig varje- eller varannan vecka och jag har gått upp 1 1/2 kilo på två veckor och vuxit 1.5 cm, och jag ångrar att jag ätit mer än jag skulle vilja men samtidigt är jag otroligt glad över att jag har vuxit. Och jag fattar inte hur jag gått upp i vikt. jag går i skolan och rör på mig där. Jag blir så förvirrad eftersom att jag äter mindre än vad jag borde men ändå går jag upp i vikt! 

Så frågan är: Hur är det möjligt att jag går upp vikt i alla fall?

Varje gång jag tänker på att jag gått upp i vikt så vill jag ta fram en kniv och sticka den mot mitt hjärta!! 

Om jag fortsätter att gå upp i vikt så kommer jag vägra att gå till skolan, alla elever i min skola kommer se att jag gått upp i vikt eftersom att jag själv ser det i min egna spegelbild, alla mina kompisar kan äta MASSOR utan att de går upp i vikt och det känns så orättvist och jobbigt att jag själv inte kan även om jag skulle vilja! Jag gråter till sömns på grund av att jag inte kan hålla min vikt på något sätt! 

Om någon säger att jag har börja friskna till, eller att jag ser ut som att jag mår "bättre än förut", så blir jag så arg och ledsen inombords så att jag vill slå någon i ansiktet!!! Det ända jag hör dem säga är "Du har gått upp i vikt, och att man ser det klart och tydligt" även fast dom inte alls säger något i närheten av det där.

Om jag ska bli frisk från "Anorexin" och börja äta normalt så kommer jag bli lika tung som jag var för 5 år sen! Och det vill jag inte! Jag är verkligen rädd!!

Ps. När var liten och tyngre blev jag mobbad av elever på hela skolan, de kallade mig elaka namn osv.  BUMM och flertal läkare sa till mig och min mamma att "att jag låste sluta äta, jag måste gå ner i vikt, att jag verkligen måste förändra mina matvanor," 

Så direkt jag fick Concerta till min ADHD vid 11 års åldern, så tappade jag mina hungerkänslor sakta men säkert. Och det ända jag kunde tänka på var allt som både läkarna och eleverna i skolan sagt om och till mig.

tack så mycket för svar, jag behöver hjälp! Jag är överstressad och är så nära på att ge upp!! Förlåt för att jag skrev lite mer än jag kanske hade behövt!

Tjej som undrar

BUP svarar:

Hej Tjej som undrar!

Jag vill börja med att säga att du skriver ett väldigt fint formulerat mejl. Det säger jag för att det betyder att du är klok och kan tänka klart och formulera dig. Det är en otrolig viktig tillgång och ger en bra prognos för att du kommer att kunna ta itu med dina problem.

Och nu till själva problemet. Det framgår tydligt att du är rätt så fixerad vid ditt kroppsliga utseende. Jag förstår mycket väl att du har tråkiga erfarenheter av att ha varit mobbat som du tycker var pga att du tidigare var överviktig. Sådana upplevelser lämnar så klart sina spår. Dessutom har du flera gånger fått höra (tillsammans med din mamma) av läkare att du "måste gå ner i vikt".

Problem med mat och ätande har följt dig under en längre tid och i en känslig ålder. Inte undra på att dina tankar även idag kretsar för mycket kring din kropp och att du får ångest av dessa tankar. 

Och ja, det kan kännas jätteorättvist att andra kan äta mer och inte gå upp i vikt, medan du går upp – i alla fall i dina ögon – av mindre. Det kan dock inte hjälpas att olika människor smälter maten på olika sätt, bränner det man äter snabbare eller långsammare. Det ingår i livets ”orättvisor” precis som att vi är olika i hur lätt eller svårt det är att lära oss att läsa eller åka slalom eller om vi är kortvuxna eller långa.

MEN! Du har fastnat i detta och du behöver uppenbarligen hjälp med att komma ut ur dina tankefällor kring din kropp. Din rädsla för att gå upp i vikt gör att du misstolkar andras positiva kommentarer om hur bra du ser ut. Det är ju fantastisk bra att du har insikt om att du misstolkar dem - att de inte alls menar något sånt -  men du reagerar ändå på det sättet känslomässigt.

Därför tycker jag att du ska vända dig till den BUP-mottagning du tillhör. Du måste börja släppa din fixering och få möjlighet att komma ut ur ditt ”överstressade” tillstånd.

Jag vet inte var du bor och hur vården för ätstörningar är organiserad där. Men du har två vägar att välja mellan: 
Du kan tala med skolsköterskan om din ångest och starka oro. Oavsett vad du väger behöver du få samtal och behandling för din klart överdrivna upptagenhet av din vikt och kropp. Hon kan skicka remiss till en BUP- mottagning eller ätstörningsmottagning som finns på din bostadsort, efter att hon talat om det med dina föräldrar.

Dina föräldrar kan också ringa direkt till BUP. I båda fallen rekommenderar jag att du, eller dina föräldrar, tar hjälp av ditt mejl till oss för du beskriver ditt problem så bra här.

Jag skickar med  lite läsning för dig om ätstörning och anorexi.

Lycka till!