Min perfektionistiska sida

Hej BUP,

Jag har ett problem. Jag är en tonårstjej som egentligen har "det mesta"-  kompisar , helt okej relation till min familj, fritidsaktiviteter, bra betyg & inte brist på pengar. Jag är den "duktiga, kanske lite väl tysta flickan". Inget egentligt fel på det, men jag mår inte bra.

Fö ett år sedan blev jag diagnostiserad anorexi och blev inlagd på en heldygns-vård. Jag hamnade där är på grund av min envishet, ambition och perfektionistiska sida. Ändå från början har jag aldrig viljat erkänna att jag är sjuk, utan gjort precis som jag ska för att komma därifrån. Nu är jag återställd på min friskvikt- efter 1 år av kämpande och ambitioner men det psykiska vet jag inte om det är friskt. Jag kan äta "laddade" livsmedel bland kommer jag på mig själv med en del sjuka tankar. Exempelvis går jag en viss sträcka istället för att ta bussen, för att inte få ångest, ha en liten säng-tränings-ritual,  då och då undvika sötsaker samt fettig mat och torka av mat med för mycket olja på. Aja, vet egentligen inte varför jag skriver om detta eftersom det inte riktigt har med saken att göra, kanske för att jag inte vågar prata med någon om detta. Vill inte vara tjejen med anorexi. 

Hursomhelst, enda sedan förr förra sommaren har jag varit lite nedstämd av och till, har väl framförallt med ätstörningen att göra. Men efter att jag blev inlagd på behandlingshemmet har jag känt mig ledsen av olika anledningar- men mest eftersom jag känner att jag inte duger. Jag har fått ångest för att jag inte får A i alla ämnen, tappat koncentrationen och måste verkligen anstränga mig ibland för att få saker gjorda. Min energi-nivå är även väldigt låg för det mesta, jag stöter bort mina kompisar av och till för att jag inte orkar vara glad och uppåt och bara kommer klassas som stel och tråkig. Jag känner att jag hela tiden måste prestera för att vara duglig för alla. Blir också lätt arg på allt. Mitt självförtroende suger och vad jag än gör blir jag aldrig nöjd, även fast andra säger motsatsen. Jag känner mig helt värdelös. Jag är inte snygg, inte populär, mina betyg har försämrats en aning (pga. frånvaro) och ingenting jag gör blir bra. Ibland kan jag ligga vaken nästan halva natten för att jag ligger och grubblar, gråter och känner en ångest över mina misslyckanden, problem, andras problem eller oroar mig saker jag gjort under dagen. Jag är inte världens mest sociala typ, utan är ganska tyst och blyg av mig för personer jag inte känner. Har väldigt svårt att vara lättsam mot andra, för jag bara känner hur de dömer mig.

Min kompis sa nyligen att hon trodde att hon kanske hade en lättsam depression, precis i samma veva som jag började fundera på om jag kanske var lite lätt deprimerad, men nu är allt jag kan tänka på om hon tror att jag försöker vräcka henne på något sätt. Det ger mig ännu mer ångest. 

Jag försöker prata med mina närmsta vänner om detta, men det tror inte att jag har något riktigt problem. Utan säger att de tycker att jag verkar ganska mycket säker i mig själv- men det gör jag inte. De kanske upplever så eftersom jag oftast är personen som de kan luta sig mot, få tips, råd och tröst ifrån. Jag råkar bara vara en mogen person. Jag vet vem jag är, men ångesten över att veta vem jag faktisk är gör mig otroligt ledsen. Det är framförallt på kvällarna jag känner såhär, och på dagen kan jag skratta men såfort jag inte är sysselsatt kommer tankarna.

Men framförallt drömmer jag mardrömmar om min tid på behanlingshemmet, får en klump i magen o halsen varje gång jag tänker på det vilket är ganska ofta.

Vad känner jag, är jag deprimerad?

Anonym H

BUP svarar:

Hej H!

I ditt mejl funderar du mycket klokt kring hur det egentligen ligger till med dig. Å ena sidan ser du verkligheten, allt vad du har i familjen, vänkretsen, i skolan, i fritiden - men men. Det verkar så att du själv inte riktigt förstår varför du ändå känner dig på något sätt deprimerad. I den positiva skålen på vågen finns också ytterligare en sak som jag vill lägga till. Det är att du har varit stark nog att kunna tillgodogöra dig den hjälp du fick och du har kommit över din anorexi. Men direkt här kan vi börja nysta upp vad som ligger i den andra, kanske inte fullt ut så realistiska "skålen" av olika föreställningar du har.

Ja, du har inte längre anorexi men du bryr dig om maten, om hur mycket socker och fet finns i det du äter. Det tolkar du som något negativt, som tecken på att du inte är helt frisk från anorexin. Jag kan förstås inte bedöma det med full säkerhet bara utifrån ditt mejl. Jag förstår också att dina minnen av din inläggning och hela den anorektiska period spökar. Men å andra sidan tror jag inte att det finns många människor i dagens samhälle som inte har exakt sådana tankar som du. Miljontals försöker hålla koll på kaloriintaget utan att för den delen var sjuka på något sätt. Det talas och tjatas hela tiden om just dessa teman, överallt, till vardags och i medierna - vem kan ignorera allt detta? Det är inte dåliga tecken, vi uppmuntras att göra just det.

Men här kommer in det som jag ser är ditt grundproblem och som du också ser rätt så tydligt. Din ständiga tolkning av det du gör, det du är utifrån ett negativt perspektiv. Det kallar du mycket träffande " din perfektionistiska sida". Du måste ha A i alla ämnen, annars blir du jättestressad och huvudsakligen blir du igen missnöjd med dig själv. Du vill vara enligt ditt ideal en supersocial person fast du kanske har en personlig läggning åt det mer återhållsamma, mindre utåtriktade hållet. Du verkar ha bygg upp helt orealistiska förväntningar på dig själv. Orealistiska i den meningen att ingen människa kan leva upp till sådana ideal. Däremot blir man garanterat nedstämd och deprimerad om man ständigt jämför sig själv med en idealbild. Då känner man sig garanterat "mindre värd".

Jag bifogar här några korta artiklar om detta problem där du kan hitta mer tips och råd. Mitt huvudbudskap är att du behöver fortsätta att ha samtal med någon professionell person om hur du kan få bättre balans i din självbild och i dina ambitioner, målsättningar och hitta en acceptans för att vi alla har olika sidor, att ingen är en robot som hela tiden presterar på samma nivå. Och inte minst behöver du bearbeta dina svåra minnen från din tid på behandlingshemmet så att de slutar återkomma i dina mardrömmar. Det är bara naturligt att det finns ett efterspel efter en sådan plågsam och kämpig period i livet.

Mitt förslag är att du talar med dina föräldrar om ditt behov av någon form av en kompletterande behandling. Det mest naturliga skulle vara att återgå till den behandlingskontakt där du började som kanske remitterat dig till en specialistbehandling för anorexi. Men du måste göra det tydligt att det nu handlar om en typ av "eftervård" och att det är lite nya aspekter som har blivit tydliga som du behöver samtala kring.

Om du av någon anledning inte vill göra det jag föreslår här ovan kan du på egen hand vända dig till ungdomsmottagningen i din hemkommun. Du kan också ringa och fråga om din vårdcentral har också öppnat mottagning för psykiska problem som många vårdcentraler numera har. 

För att avsluta med din avslutande fråga om du är deprimerad. Jag tycker inte att benämningen, "etiketten" är viktigast. Det viktigaste är att du genom samtal reder ut de frågor jag nämner i mitt svar och du börjar få en bättre balans i din självbild och självkänsla.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta