Vill inte ta livet av mig, men vad har jag för val?

Hej! 

Jag har sen ungefär ett år tillbaka mått realtivt dåligt. Jag har skurit mig själv, haft självmordstankar, försökt ta mitt liv. Har sen detta började pratat med skoluratorn och mina föräldrar har fått veta mycket. Gick även till bup kanske 2/3 gånger, men jag antar att de trodde att allt var bättre efter att jag kommit dit och pratat de få gångerna. Men sen så blev det bättre. Jag slutade skära mig själv. Mådde realtivt bättre. Självmordstankarna försvann nästan helt. Men sen så blev det sommarlov .. Och jag fick sån ångest ungefär en vecka innan det började. För att jag visste inte vad jag skulle göra på lovet. Om jag skulle må bra eller inte. O sen kom lovet. Jag mådde väldigt dåligt över halva lovet, innan jag bröt min nästan 4 månader långa skadefrihet. Då kraschade verkligen allt. Precis innan jag föll tillbaka i skadandet så fick jag tillbaka mina självmordstankar. Så jag började planera mitt självmord. Och som grädde på moset så fick jag en sån ångest inför skolan. Allt kändes bara fel.

Och nu sitter jag här. Jag skadar mig. Har ett datum för självmord och självmordsbrevet skrivet. Vet hur, var och när jag ska göra det. Jag har faktiskt "börjat" röka lite smått också. Har tbå kompisar som röker som i princip förbjudit mig från att röka. Men de låter mig dela med dom. Frågar jag så räcker dom fram cigaretten till mig. Och det känns bara så bra. Så ångestlindrande. Det känns bara väldigt jobbigt då jag för ca 4 månader sen aldrig någonsin skulle ens överväga att testa rökning. Allt känns så mycket sämre nu än det någonsin gjort förut. 

Nu får jag säkert svaret att jag kan ju kontakta skolkuratorn igen, eller ev bup. Men då är det här problemet : jag kommer nog aldrig någonsin igen få prata med någon psykolog. Helst inte ens skolkuratorn. Det vill inte mina föräldrar. När vi va på bup så tyckte de bara att psykologen hade fel o att allt var bara trams. De hade även något emot att jag pratade med skolkuratorn under perioden jag gjorde det. Skolkuratorn ringde mina föräldrar några gånger under den perioden. Och vad hände då? Jag fick skäll. Fick inte vara ensam. De tog t o m bort låset till badrummet då. Det löste abslout ingenting. Det fick mig bara att må mycket sämre. För mina föräldrar är inte de mest omtänksamma föräldrarna. Mina föräldrar är såna som kan sitta o skämta om depression. Och allt som inte är fysiskt är bara trams. Så jag kan ju verkligen inte prata med skolkuratorn om det leder till att hon ringer mina föräldrar. Och ungdomsmottagningen funkar inte heller då jag har svårt att prata om dessa saker när jag är själv. 

Jag har även blivit väldigt skoltrött, kan knappt tänka när det gäller skolarbete längre. Kan inte koncentrera mig. Detta pga att jag mår dåligt. Har också nu fått lite panik över min vikt, försöker gå ner i vikt, så äter knappt något längre. Har börjat räkna kalorier. Kan inte ens träna hälsosamt då jag inte har varken ork eller motivation pga mitt mående. Så det går inte direkt ihop. Min mamma stödjer min svältning till nästan 100%. Även hon tycker att jag väger för mycket. (Är egentligen inte överviktig, mitt bmi visar antagligen på normalt).

Vad ska jag göra nu? Vill faktiskt inte ta livet av mig men vad har jag för val? Har kollat in i princip alla stödchatter men efter att ha blivit avvisad av bris (de tyckte att jag hade för stora problem för diskussionsforum men att jag chattade för mycket och de trodde att jag försökte ersätta chatten med att prata med någon irl) så är jag väldigt skeptisk till andra chatter. 

Vad ska jag göra ? 

(Förlåt för min överdrivet långa text ..)

Jossan

BUP svarar:

Hej Jossan!

Tack för ditt brev, vad bra att du skriver till oss. Jag blir verkligen bekymrad för dig. Det är flera svåra saker i ditt liv som du tar upp.

Jag börjar med att du efter att ha mått bättre åter började må dåligt. Jag tänker så här att det kanske inte är så konstigt. Det kan tyvärr vara så att efter att ha mått bättre kommer ett bakslag. För dig hängde det ju också ihop med sommarlovet som för dig blev ångestfyllt eftersom du inte visste vad du skulle göra. Du är inte ensam om att tycka att sommarlovet är jobbigt, det är många som har liknande upplevelse som du att man inte vet vad man ska göra. Kanske ens vänner är bortresta eller man själv är borta på ett ställe där man inte vill vara. De vanliga rutinerna störs och allt blir mer osäkert. Jag skriver det här för att jag vill inte att du ska anklaga dig själv för att du mår sämre igen, det finns alldeles säkert skäl till det.

Det som bekymrar mig mer är hur du beskriver dina föräldrars reaktion på att du sökt hjälp hos skolkurator och hos BUP. Enligt barnkonventionen (riktlinjer som FN har bestämt om barns rättigheter), och svensk lag är dina föräldrar skyldiga att se till att du får den hjälp du behöver för att du ska må bra. Det betyder att du har rätt att få hjälp, speciellt när du mår så pass dåligt som du gör. Jag skriver det här mest för att jag vill att du själv ska veta, inte för att du ska tala om för dina föräldrar vad de ska göra. Det tror jag är för svårt för dig och något du behöver hjälp med från någon annan.

I ditt brev beskriver du tydligt hur dåligt du mår, du formulerar dig jättebra. Är det svårare för dig att berätta när du sitter framför någon? Många beskriver att det kan vara mycket svårare, man får inte fram hur det egentligen är. Det kan ju göra att den du träffar inte riktigt förstår hur illa du mår och därför inte heller talar om för dina föräldrar att du måste ha hjälp.

Det verkar som att du kunde prata med skolkuratorn, men du är rädd för att hon ska ringa till dina föräldrar. Jag tycker att du ska gå tillbaka till hen. Om det är svårt för dig att berätta så kan du använda dig av ditt brev till oss. Den du söker hjälp hos måste få veta hur dina föräldrar reagerade förra gången och hur rädd du är för hur det ska bli den här gången. Då har skolkuratorn möjlighet att tänka ut hur hen ska få dina föräldrar att gå med på att du behöver hjälp. Jag tycker att du kan visa ditt brev för skolkuratorn eller den du väljer att prata med, du kan också visa mitt svar.

Vad det är som gör att dina föräldrar inte vill att du ska få hjälp från någon psykolog eller kurator vet jag inte. Men en del vuxna kan reagera med rädsla, och rädslan gör att man helst inte vill se att det finns stora problem. Dina föräldrar behöver nog hjälp att förstå hur dåligt du mår. Jag är säker på att om de förstod det så skulle de vilja att du fick hjälp.

Jag förstår att du är skeptisk till andra chatter eftersom du inte känt dig förstådd av BRIS, men jag ger dig ändå förslag på två andra sidor som du kan vända dig till.Tjejzonen har en bra sida där många fått bra stöd och hjälp. Själmordsupplysningen är en sida dit man kan vända sig när man har tankar på självmord.

Till sist vill jag säga att jag blir väldigt berörd av ditt brev, jag uppfattar att du är en klok tjej som också har en egen inre styrka och som du nu behöver hjälp att få ännu starkare. Det är hoppfullt att du faktiskt vill leva och jag tror att det är möjligt för dig att må bättre.

Jag hoppas att du kan använda något av mina råd. Var rädd om dig.

Du har rätt att få hjälp,