Leva hälsosamt eller ha ätstörning, var går gränsen?

Jag är rädd att jag håller på att utveckla en ätstörning. 
Var går gränsen mellan hälsosamt och att gå över gränsen?
Jag vet inte om det som händer mig "gills" som symptom eller om det är lugnt,så jag tänker bara beskriva hur läget ser ut så får du gärna svara och säga om jag ligger i riskzonen (gjorde några tester på internet och då hamnade jag där) eller om det är lugnt.
Jag tränar varje dag.
Läste nånstans att ungdomar ska röra på sig minst en timme om dagen så nu gör jag det.
Nu har det blivit som om jag MÅSTE träna varje dag, speciellt om jag har ätit mycket under dagen.
Jag hetsäter.
Jag äter inte för att jag är hungrig eller för att det är gott, jag bara äter en då.
Jobbigast är det vid fredagsmyset, först äter jag bara det jag tycker är gott men sen när det tagit slut så fortsätter jag äta det som finns kvar trotts att jag tycker det är äckligt.
Efteråt blir jag jättearg på mig själv och så jävla äcklad av att jag kunnat tappa kontrollen så där. 
Det går bättre om jag lägger så mycket som jag får äta i en skål och sen när den skålen är slut så tar jag inte mer. Min familj har allt i stora gemensamma skålar och då blir det lätt "bara ett chips till...". 
Det funkar också om jag tuggar tuggummi. Så länge jag har nåt att tugga på är det lugnt liksom.
Efter att ha hetsätit känner jag att jag måste bli av med allt det där äckliga som jag har tryckt i mig. Jag har försökt att spy upp det ett par gånger men inte riktigt vågat så istället så tränar jag.
I helgen efter att jag hade hetsätit kände jag att jag var tvungen att gå ut och springa fast det var kolsvart och blixtrade. Det var då som jag kände "vad fan håller jag på med?"
Jag har övervägt att få anorexia eller bulimi, jag vägde fördelarna mot nackdelarna.
Anorexia är effektivast men då får jag inte äta något. Om jag får bulimi får jag äta vad jag vill och hur mycket som helst men då måste jag spy och jag läste nånstans att man aldrig kan tömma magsäcken helt,  alltså inte spy upp allting. Att äta rätt och träna vann över de andra två förslagen.
Jag har ett poängsystem, jag får poäng när jag tränar och minuspoäng när jag äter för mycket eller fel saker.
Det finns saker som jag inte får äta och gränser på hur mycket jag får äta av det andra,men jag har bara tagit bort dåliga saker.
Jag får inte äta saker som skräpmat, läsk, chips, ostbågar mm. 
Gränserna för hur mycket jag får äta är inte heller orimliga. En portion mat, max 15 godisbitar mm. Det är bara för att jag inte ska tappa kontrollen och äta JÄTTEmycket.
Jag tycker jag är tjock trots att jag är normalviktig ( xx kg, 167 cm) och tror inte på mina vänner när de säger att jag är smal, fin etc.
Jag brukade väga mig flera gånger om dagen men fattade att det var överdrivet så nu väger jag mig en gång i veckan (söndagsmornar).
Jag har ett rätt strikt schema när det gäller vilka tider jag ska äta och dessutom vad jag då äter.
Jag plockar isär maten och äter bara vissa av sakerna. Om det tex är tårta så äter jag bara grädden inte marsipanen eller själva kakan.
Men det är inte så mycket för att det är onyttigt utan mest för att jag bara tänker äta det jag faktiskt tycker är gott (grädde är ju inte heller nyttigt precis).
Jag har pratat med min mamma, tror du vi kan lösa det här själva eller borde jag ta kontakt med någon annan, i så fall, vem?

larssonpotaket

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev. Bra att du skriver till oss.

Var gränsen går mellan sund, hälsosam livsstil och ätstörning är inte så enkelt att svara på, men jag  tycker att du verkar vara upptagen av kost och träning på ett sätt som inte känns helt oproblematiskt. Därför tror jag att det vore bra om du, tillsammans med din mamma bokar en tid, antingen på BUP eller en "vanlig" vårdcentral för att närmare undersöka ditt mående, både psykiskt och kroppsligt.

Att träna och äta sunt är bra, men när nästan hela den vakna tiden går åt till att planera och förhålla sig till massor av strikta regler kring mat och träning, då tänker åtminstone jag att det verkar ha gått överstyr och eftersom du skriver till oss så tror jag att du tänker det också?

Det är möjligt att du och din mamma, med lite stöd och hjälp kan hantera detta själva, men börja med att träffa någon för att få lite bra verktyg och råd. Det är aldrig fel att söka hjälp.

Var rädd om dig.