Fattar inte vad som händer med mig

jag fattar inte vad som händer och har hänt med mig om jag ska vara helt ärlig. Jag är så jävla deprimerad,ångestfylld och kan inte ens äta. Jag va otrogen mot min pojkvän o ljög om de flera gånger o han mår så jävla dåligt av det, vi har även en dotter och just nu känner jag mig så sjukt ensam i allting. jag kunde snacka med han förut, innan igår då jag sa sanningen på min jävla lögn (orkar inte förklara lögnen men den va brutal och de blev massa drama pga att min mamma är sjuk o jag vet inte vem jag ska prata med men jag vet att jag inte kan prata med henne. för hon e som jag o får psykoser och vanföreställningar. Är så jävla ledsen speciellt eftersom min pojkvän gjorde slut med mig igår också och att jag fick reda på att min mamma vägrade mig läkarvård som barn för adhd/add asperger autism. Jag gjorde en utredning som visade att jag hade någon diagnos och hon vägrade godkänna den liksom. hon skiter totalt i mig och bara fortsätter ljuga, men då vet jag iallafall var jag fått det ifrån.. Hon är alkoholist, och jag är det också men har iallafall inte druckit på några dagar nu, men det är så svårt för jag kan inte göra någonting och jag vill fan inte känna såhär , vet inte vad jag ska ta mig till. är fortfarande hos min "pojkvän" som gjorde slut med mig o han ber mig att gå och komma tillbaka när jag e frisk och jag hatar mig själv, mitt utseende , mitt beteende och allt. vet inte vad jag ska göra för jag klarar inte lämna honom för han är verkligen den enda jag har kunnat snacka med om detta, det var han som insåg att jag är sjuk. men nu känns det som att ingenting spelar roll för honom, speciellt inte mig och de e förståeligt men jag klarar inte av att inte ha honom, för de e min enda önskan att han ska älska mig igen men jag är ingen man blir kär i helt enkelt. jag gör bara fel och är värdelös och ramlar in i saker och förstör saker när jag dricker. vi har även en dotter tillsammans och de e sjukt synd om henne pga mig. hur ska jag ens ta mig vidare? och pojhkvännen är så arg o ledsen o jag tror inte att han någonsin kommer se mig på samma sätt igen, han vill inte ha MIG längre utan nån annan och de sårar sjukt mycket. jag trodde de var bra imorse för han sov på mig och vi myste men det betydde ingenting för honom tror jag, det verkade inte så efteråt iallafall för jag ville ha en kram men han bara säger nej och att jag ska få det när jag blivit frisk. men hur ska jag bli frisk utan hans hjälp liksom? vet inte vad jag ska göra längre..

mm

BUP svarar:

Hej!

Det är bra att du hör av dig och ber om hjälp! Du har det ju riktigt eländigt just nu.

Du dömer dig själv hårt, men det handlar nog mer om att andra inte har gjort det de bör, eftersom de inte tillräckligt har uppmärksammat dig och dina behov.

När man hör din historia, om dig och din dotter framförallt, känns det ynkligt att bara kunna svara med några få rader. Ni skulle behöva så mycket mer. Hoppas att vi kan ge dig några ord på vägen som kan vara till stöd för dig.

Du berättar om sådant som gör att vi förstår att du kan ha haft det svårt under din uppväxt. Om föräldrar själva mår dåligt, så som din mamma gör, är det extra viktigt att det också finns andra vuxna runt omkring som bryr sig och stöttar. När hon inte kunde accepterade den diagnos du fick låter den på något sätt gjorde henne rädd. Kanske har din mamma haft svårt att lita på andra och be om hjälp.

Så bra att du är modig och gör det!

Ofta kommer de upplevelser och erfarenheter man har med sig från sin egen barndom ikapp en när man själv blir förälder. Att ta hand om ett litet barn som har stora behov av omsorg kan nästan vara skrämmande. Det är svårt att föreställa sig innan man själv blir förälder.

Nu är ni två som behöver bli omhändertagna, du och din dotter. Nu har du ansvar för både henne och dig. Eftersom hon är barn ska du prioritera hennes mående men du behöver också må bra för att kunna ta hand om henne.

Återigen, det är så bra att du hör av dig. Det är ett stort steg. Nu är det dags för nästa.

Och det är starkt av dig att låta bli att dricka. Det dövar bara för stunden, men i längden blir det bara värre. Det har du säkert redan märkt. För ditt barns skull är det viktigt att du försöker sluta och tar hjälp för att göra det.

Det som också är viktigt att tänka på är att din dotters pappa, din pojkvän, inte har ansvar för dig och ditt mående, men han har - lika mycket som du - ansvar för er dotter! Ni tillsammans behöver söka stöd.

Det finns många olika ställen du/ni kan vända dig till, dock kan det se olika ut beroende på var man bor.

Här kommer länkar en rad organisationer som har mer information och dit ni kan ringa, chatta eller gå för att prata med någon.

UMO har en bra sida med information och där kan du se var närmaste ungdomsmottagning finns.

BRIS har en vuxentelefon 077 150 50 50 där du kan få mer råd.

Tilia ger stöd via chatt och telefon till unga som mår psykiskt dåligt.

Kuling ger stöd till dig som har en förälder med psykisk sjukdom.

Har du någon vårdkontakt just nu? I så fall ska du vända dig dit och berätta om att du är i kris just nu.

När man behöver stöd som förälder kan man även vända sig till socialtjänsten för att få stöd av en kurator. 

BVC där ni går med er dotter bör uppmärksammas på att ni behöver mer hjälp nu. Sköterskan där kan guida er vidare till rätt instans att få mer hjälp ifrån.

Försök säg precis som det är också till nästa person du har kontakt med, så som du gjorde i ditt brev till oss!




Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta