Mitt liv har sakta vänts upp och ner

Det senaste 2 åren har mitt liv sakta vänts uppochner. Det hela började med att min pappa och min farbror hade ett stort bråk som inkluderar hela hans sida av familjen. Sedan något år efter det gick min faster bort i cancer precis efter ett bråk med min farbror. Min pappa känner att min farbror manipulerar min farmor och de har inte pratat p är å sista tiden. Jag och min syster är halvt rädda att nämna min farbrors namn eller min faster för att man på en gång märker att han blir på dåligt humör. 

Sedan har vi min mammas fina sida av släkten. Vi har inte mycket kontakt där annat än min mormor och för någon månad sedan så fick vi reda på att hon har en hjärntumör och hon vill inte få behandling. Min mamma får hela tiden ta hand om henne samtidigt som det är mycket med hennes jobb. Och hon nämnde idag att hon för några dagar sedan kommit på sig själv med att fundera på om hon borde hålla tal på hennes begravning. Min mormor var pigg för sin ålder. Men nu, för var gång vi träffar henne så ser hon allt ömtåligare ut. Och snart finns bara ett skal kvar. 

Min farmor är också väldigt gammal. Och också hon blir ömkligare för varje gång vi träffar henne. Vilket blir alltmer sällan. Och man märker på min pappa att han förstår att hon inte kommer att finnas här länge till.

Båda mina föräldrar vet att deras föräldrar snart inte längre finns till i livet. Och de påverkar dem. De blir lättare irriterad och sitter hela tiden på en kant. De är konstant stressade. 

Min syster ska snart gå ut gymnasiet och är stressad med högskolan. Jag ska snart gå ut nian och ska välja gymnasium. Hela familjen är stressad. En familj som årligen hade träffar på första maj, i september och vid jul är nu helt splittrad. 

Jag själv har gått och blivit jag vet inte vad. Jag är stressad och självsäkerheten sviker mig. Jag känner mig gladast och säkrast framför min skärm hemma. Jag gör nästan inget med vänner, tycker att det är jobbigt om jag gör det. Och jag vet inte ens varför men jag har börjat göra illa mig själv fysiskt. Jag både slår mig själv och har halvt börjat svälta mig själv i försök att gå ner i vikt. Jag inser själv att vad jag gör inte är hälsosamt. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. 

Jag är rädd att säga allt jag vill hemma i rädsla för hur mina föräldrar skulle reagera. Deras åsikter blir starkare med åren och ett tag blev det från ingenstans att de hade ett stort bråk och jag var rädd att de skulle flytta isär. Det hände inte. Men min liv har gått från att vara lugnt till kaosartat.

Jag, som många tonåringar vet inte vad jag ska göra av mitt liv och känner också pressen från mina föräldrar. Min pappa ångrar sitt val av yrke och att han inte pluggade vidare så han är fast besluten att jag och min syster ska gå längre. 

Den enda kompisen jag kan prata om det här med är jag också rädd för att prata med. Hon är deprimerad och jag är rädd att jag gör allting värre för henne. För hon mår verkligen dåligt. 

Allt blir för mycket. Och jag vet inte om jag får eller vågar prata om min familjesituation med namn. 

Många har det så mycket värre. Men mitt glas var översvämmat för väldigt länge sedan. Och det ser inte ut att sluta.

Snälla, jag vet inte vad jag ska göra

BUP svarar:

Hej 

Jag förstår verkligen att du känner att ditt liv har vänts upp och ner. Vilka minst sagt omtumlande år du och din familj haft.

Dina reaktioner verkar helt rimliga. Att vilja dra sig undan, inte orka med att träffa vänner lika ofta som tidigare och känna en stress över familjens livssituation. Allt kommer ju så tätt inpå utan att ni haft tid att bearbeta en jobbig händelse och så kommer det en ny som står på tur. Tufft läge. 

Jag tror att du skulle må bra av att samtala/chatta med någon för att bearbeta allt du varit och oroar dig för. Att du skriver ett sådant bra innehållsrikt brev betyder att du redan på egen hand börjat sortera och sätter ord på det du är med om. Det är ett bra första steg att hantera det du varit med om.

Dina föräldrar befinner sig ju också i en livskris och mår dåligt. När krisen har lagt sig kan ni säkert börja närma er varandra igen och känna att familjen inte är lika splittrad som den känns nu. jag vill skicka med lite hopp om att det kan bli så.

Dina upplevelser måste bearbetas så att du slutar göra dig illa och tar hand om dig själv på bästa sätt.  

Att minsta någon anhörig, och i ditt fall börja förstå att farmor och mormor inte kommer att leva i alla evighet, är omtumlande och sorgligt. Att åka dit på besök och se att de börjar tyna bort måste kännas riktigt tungt. 

Ta hand om dig och jag skulle rekommendera att du tar kontakt med tjejzonen, din skolkurator eller ungdomsmottagningen.

Jag lägger till en text runt sorg som jag tycker är bra och förklarar de naturliga reaktioner man kan känna.

Ha det bra. 



 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta