Vi "lekte doktor"

När jag var liten (kanske 6 år) lekte jag och min kusin doktor, vi är lika gamla och av samma kön. Vi lekte att vi först "gjorde" barn, trots att ingen av oss visste hur man gjorde. Sedan lekte vi att ett barn kom och det var så hela leken gick till. En annan gång när släkten reste tillsammans lekte vi att vi gjorde barn igen, fast utan doktors kläder. Min kusin hade hittat en vuxenfilm som jag tror att hon ville se, fast det vågade jag inte. Så då bestämde vi att vi skulle leka den där leken. Herregud detta är så jäkla konstigt. Jag minns också att min kusin sa att hen lekte samma lekar med sina jämnåriga kompisar. Hen berättade också en massa saker för mig som jag mådde dåligt av, "vuxensaker". Jag ville inte höra dem, men samtidigt var det spännande på något sätt. Och äckligt. Fick alltid en klump i magen efteråt. 

Var detta fel? Eller är det, så att säga "naturligt? 

Detta har kommit över mig i form av minnen och jag mår så dåligt av detta. Vad ska jag göra?

Det var så oskyldigt då, men nu är jag rädd att vi gjorde något fel. Tänk om jag gjorde någon illa?

Behöver få någon form av svar för jag håller på att bli tokig. Tack. 

jobbigaminnen

BUP svarar:

Hej!

Vad bra att du skriver och frågar. Jag tror att det är väldigt många som delar dina erfarenheter. "Leka doktor" är något många ägnat sig åt just i den åldern och de flesta barn är nyfikna på hur det går till när barn blir till och på hur könet och annat egentligen ser ut. Det kan också vara lustfyllt och spännande med själva utforskandet. Ibland är det oroliga föräldrars reaktion som plötsligt gör att det blir skamfyllt, från att ha känts alldeles naturligt. Fast det är alldeles naturligt.

Men, ibland är det någon som är mer nyfiken och drivande än den andra och då kanske den som egentligen inte hunnit så långt i sin utveckling eller bara inte egentligen vill utforska på samma sätt, dras med och gör saker som man egentligen inte är bekväm med. Det kan bli så att en går lite över sin gräns, men, eftersom bägge är barn, så förstår ingen riktigt vad som händer och ingen tvingar ju egentligen den andre. Man säger inte nej men upptäcker först senare att det här var något man egentligen inte ville vara med om.

Jag tänker att om man som du funderar och mår dåligt över detta kanske det var något sådant som hände dig och din kusin. Hen berättade saker som du tyckte var spännande men lite "äckliga" och inte riktigt visste vad du skulle tänka om. Hen å sin sida hade behov av att berätta och delge "vuxensaker" som hen förmodligen fick höra från sina andra kompisar och kanske inte heller visste vad hen skulle tänka om. 

Om du fortsätter att plågas av dina minnen så tänker jag att du skulle kunna söka hjälp på nätet. Det finns till exempel tjejzonen dit du kan ringa eller chatta med någon anonymt. Det är också möjligt att gå till närmaste  Ungdomsmottagning.Ibland kan saker man går och håller för sig själv bli större och större och det blir en helt annan sak när man får dela sina upplevelser med någon. Det var  inget fel ni gjorde så det ska du inte behöva plågas av.