Våld – vad händer på BUP?

När du kommer till BUP behöver vi först ta reda på hur situationen runt omkring dig ser ut, och ta reda på om du kanske behöver skydd.

Om du bor med en förälder som slår kan vi på BUP behöva anmäla det som pågår till socialtjänsten. Men vanligtvis gör vi inte det utan att den som är ung först får information om att vi tänker göra det.

Ingen situation är den andra helt lik och det kan behövas olika saker för att situationen ska bli bättre. För vissa kan det vara att de inte ska bo med personen som slår och då kan vi på BUP rekommendera vem de ska bo med för att kunna vara trygga. Vi kan också rekommendera att du inte ska träffa personen som utsätter dig för våld eller att ni bara ska träffas under trygga förutsättningar. Sedan ansvarar socialtjänsten för att det blir så.

I andra fall går det att fortsätta att bo ihop, men då behövs stöd och hjälp för att förbättra relationen. Den som utövar våldet behöver också hjälp med att hantera konflikter på annat sätt än att slå.

Vi på BUP tycker att det är viktigt att du får prata fritt när du kommer till oss. Därför får du som ung träffa behandlaren på BUP både själv och tillsammans med dina föräldrar.

Det ser olika ut för om och när den person som utövar våldet ska börja delta i behandlingen. Ibland får du komma utan den personen och det är inte förrän längre fram som vi ibland bedömer att det kan hjälpa att möta den personen i behandlingen. För andra bedömer vi att det är bäst att den som utövar våldet följer med till BUP från början. Då får du som ung hjälp med hur du kan känna dig trygg i förhållande till den personen.

Först när situationen är trygg kan en behandling börja för att hantera de skrämmande upplevelser som du varit med om.

Så får du stöd och hjälp när du har varit med om våld

I behandlingen på BUP får du prata om dina känslor, tankar och det du har varit med om. Behandlingen går ut på att du tillsammans med en behandlare försöker göra de svåra minnena mindre laddade och hotfulla. Du får också hjälp med att hantera minnena när de kommer och de känslor du ofta får då, som ledsenhet, ilska och oro.

Även om det känns svårt att prata om minnen och känslor, så behöver du göra det för att bearbeta dem. För att kunna må bättre igen behöver du prata om dina minnen istället för att försöka gömma undan dem. Det är extra viktigt om du tänker mycket på det som har hänt och störs av minnesbilder och mardrömmar.

Om du har varit utsatt för mycket våld kan du behöva traumafokuserad behandling. Då reagerar din kropp som om du vore utsatt för fara när du återupplever minnen – du fortsätter att vara rädd fast du inte längre är i fara. Då behöver du lära om din kropp, så att den inte längre förknippar minnena med sådan rädsla.