Det verkade lite flummigt i början. Jonas och Eva undrade varför BUP ville att deras son William skulle leka i en sandlåda. Men i terapin började det snart hända spännande saker. Frågan var hur de skulle hjälpa William att fokusera på en sak i taget istället för att ständigt söka nya kickar. Så småningom föreslog BUP att William skulle prova medicinering.
Jonas och Eva bor i Stockholm med sina två söner William och Theo. William är adopterad från Ukraina. Jonas och Eva hämtade honom från ett barnhem när han var tre år. Några år senare när William gick i sexårsverksamheten kom det fram att han hade svårigheter med språk och koncentration och var tvungen att gå om sitt första skolår.
Hur kom det sig att ni tog kontakt med BUP?
– När William började i sexårsverksamheten för andra gången kändes som han började bli ett problem i skolan. Då kände vi att vi behövde hjälp och ringde BUP.
Hur kände ni inför att kontakta BUP?
– Vi tycker att man ska fråga efter och kräva all den hjälp som finns att få. Den som skulle förlora på om vi inte gjorde det är William. På ett sätt är vi ju två amatörer. Vi kan ana, men ändå inte riktigt förstå, hur stort trauma det är med en bakgrund där man inte ens fick plats på barnhem när man föddes.
Hur var det första besöket på BUP?
– De kanske inte var så där jättebra på att förklara hur de jobbade. De sade att William skulle leka i sandlådan så får man se vad som kommer fram. Vi tyckte att det lät ganska flummigt. Vi visste inte att sandlådan fanns i ett behandlingsrum och att leken där är en central del av BUP:s redskap för att få barn att prata om sina känslor. Vi trodde de menade en sandlåda på en lekplats.
Hur gick ni vidare efter första besöket?
– Då träffade vi kuratorn och en behandlare tillsammans med William en gång. Sedan körde vi igång med det som kallas BOF, barnorienterad familjeterapi. Tre gånger gick William dit med mamma och tre gånger med pappa. De ville se på vilket sätt han relaterade till var och en av oss föräldrar och vi till honom.
Hur gick terapin till?
– Alla lekte i sandlådan. William, vi föräldrar och behandlaren. Man fick välja en docka som blev ens alter ego. På Williams sida av sandlådan var det ofta totalt kaos. Mycket våld och tjuv och polis-lekar. Men han tyckte det var roligt att leka så länge det bara var två dockor i lådan. När en tredje person kom in i sammanhanget blev det jobbigt för honom. Han tyckte också att det var väldigt jobbigt när terapisessionen var över och han var tvungen att avsluta leken.
Hur kändes för er att leka med dockor i en sandlåda?
– I början kändes det lite konstlat och uppstyrt. Men det gick över. Bland annat bjöd vi hem varandra till varandras del av sandlådan på fika. För att se om William skulle nappa eller inte.
Hur länge pågick terapin?
– Efter 5-6 träffar hade vi en utvärdering med BUP. Allting hade filmats och vi fick se vissa avsnitt som BUP valt ut. Det var spännande att se hur leken utvecklades och förändrades på bara några gånger. Vi pratade bland annat om varför det är så svårt att avsluta saker. Utvärderingen ledde fram till att William fortsatte med samtal och korttidsterapi ensam med behandlaren. Samtidigt gick vi på en slags föräldraterapi med en kurator.
Vad hände under föräldraterapin?
– Vi pratade om hur det var hemma. Om våra upplevelser, om vad som var frustrerande. Vi fick också berätta mycket om oss själva och mer om adoptionen, hur det var när vi var i Ukraina.
Vad fick ni ut av föräldraterapin?
– Mycket mer än vi trodde i början. Det var viktigt att få någon att bolla med. Hur ska man bryta ett dåligt mönster i en viss situation? Vilka fajter ska man ta och vilka ska man släppa?
– En sak vi pratade om var hur vi försökte resonera med honom och förklara saker som en mogen förälder. Till exempel varför det blir tokigt när han springer fram till någon och pratar på oavbrutet om en massa konstiga saker. Kuratorn menade att det finns tillfällen då det inte är någon idé att köra med käcka pedagogiska utläggningar. Ibland orkar William inte ta emot det. Det var bra för oss att komma till insikt om det. Ibland är det enda rätta att kort och enkelt förklara att vi inte vill att han ska göra på ett visst sätt.
Förändrade den insikten något för er?
– Det blev så mycket lättare att agera lugnt istället för att bli upprörd. Bara det gjorde att William förändrade sig också. Han blev mindre forcerad.
Vad hände när William fick fortsätta i terapi ensam med behandlaren?
– Vi hade en avstämning då William fick berätta vad de hade gjort. Han visade en bok som han hade ritat och skrivit tillsammans med terapeuten som hette ” boken om William”. Hennes mål var att den skulle handla om saker som var viktiga att få ur sig. Han satt och läste från varje sida i boken och berättade om vad han hade ritat.
Kom det fram saker som ni inte kände till?
– Ja, vad han hade varit rädd för. Vad han tänkte om olika existentiella saker. Efter lekterapin började han fråga saker hemma som han aldrig frågat förut. Ett tag hade vi mycket diskussioner om vad som hade hänt om vi inte hade kommit till barnhemmet. Och om döden. Vad skulle hända med honom om vi blev sjuka och dog?
Vad svarade ni på såna frågor?
– Vi kände oss osäkra och resonerade med BUP om vad som vi skulle säga. Då sade behandlaren att William inte ska behöva oroa sig för det nu. Det han behöver höra är att vi alltid kommer att finnas där. Och om det skulle hända något så får vi ta den smällen då.
– När han pratade med behandlaren om vad som skulle hänt om vi inte hämtat honom från barnhemmet så frågade hon tillbaka vad han trodde skulle ha hänt. Då sa han att han trodde vi skulle kommit lite senare istället. Det var väldigt tydligt hur viktigt det var att han fick hjälp att ta fram sina rädslor, känna på dem och avgöra om rädslan kändes rimlig och komma fram till att den inte gjorde det.
Vad hände efter hans terapi och er föräldraterapi?
– Vi resonerade med BUP kring Williams rastlöshet, om att han hade svårt att komma till ro. Enda gången han kopplade av var när han spelade tv-spel eller såg på tv. BUP tyckte att det vore bra att gå vidare och diskutera eventuell medicinering.
Vad innebar det?
– BUP diskuterade vidare i sitt team om vad man kunde hitta för lösning. Vi och William fick också träffa en överläkare på BUP. Han sade att det var upp till oss att bestämma om vi ville prova medicinering eller inte. På vissa är medicin helt verkningslöst medan det fungerar väldigt bra på andra.
Vad kände ni inför att prova medicinering?
– Vi tyckte att varför inte. Medicinen han skulle få producerar ett ämne som gör att hjärnan får det lite lugnare hos personer som har ADHD-liknande symtom. Och William behövde ju verkligen lugn och ro. Dessutom sa överläkaren att det inte fanns några direkta biverkningar, det enda man ska kolla är att William inte tappar i vikt.
Hur gick det till när William började med medicin?
– Man börjar alltid på låg dos. I början tyckte varken vi eller skolan att det hände någonting. Sedan ökade vi dosen två eller tre gånger.
Vad hände då?
– William blev mycket lugnare. I skolan hade han lättare att koncentrera sig och blev mer intresserad. I och med att han blev lugnare i skolan blev han lugnare när han kom hem också. Han var inte lika psykiskt slut när han kom hem från skolan.
Hur ser situationen ut just nu?
– Terapin i kombination med medicineringen har gjort att det hänt väldigt mycket på kort tid. Det känns som att vi är på rätt väg. Men det är en stor trygghet att veta att vi alltid kan ta kontakt med BUP igen om vi behöver det.
Text: Dan Håfström, frilansjournalist
Foto: Carl Johan Erikson
Namnen i artikeln är fingerade. Barnet på bilden har inte deltagit i vår kliniska verksamhet och har inget samband med texten.