– Jag har inte förstått varför jag är som jag är, men jag har lärt mig att hantera min ilska bättre. Nu när jag blir arg försöker jag göra något. Sätter mig målar eller håller på med lera. Då lättar det.
Anna är 15 år. I morgon ska hon skrivas ut från BUP:s klinik där hon bott i tre veckor. Vi träffas på en altan utanför klinikbyggnaden. Det blåser ganska friskt, men vårsolen är stark och värmer. Anna röker och ibland när hon funderar på vad hon ska säga gnager hon lite på sina naglar.
När Anna kom till kliniken var hon deprimerad. Hon hade inte gått till skolan på över två år och hade gjort två självmordsförsök.
– Jag var jättedeppig och kände mig helt värdelös, berättar Anna. Det kändes som det inte fanns någon anledning till att jag skulle leva.
– Nu är det ganska ok, jag mår mycket bättre. Jag har fått hjälp, de har tagit mig på allvar här och jag kan hantera de olika känslorna som kommer. I stort sett alla ungdomar som bor på kliniken är där frivilligt.
En del kommer via akutmottagningen – Då kan det ha hänt något dramatiskt i familjen och både föräldrar och barn är upprörda och utmattade och behöver hjälp direkt.
Andra kommer dit efter en så kallad planerad inläggning. Så var det för Anna. Hon hade gått till BUP:s öppenvård i ett år, men det hjälpte inte. Hennes depression och ångest släppte inte taget.
– Jag behövde bara vänta ett par veckor efter det blivit bestämt att jag skulle hit. Först ville jag inte, men mamma övertalade mig. Nu tycker jag att det var bra.
I början bodde även Annas mamma på kliniken och de gjorde saker tillsammans. Pratade och gick på stan och shoppade.
– Den första veckan gick det bra att vara här. Andra veckan blev det jobbigt och jag saknade min pojkvän. Tredje veckan var jag ganska ledsen men kände mig ändå bättre och då visste jag att jag snart skulle få åka hem. En sak som är bra med att bo på en klinik jämfört med att gå till öppenvården några gånger i veckan, är att personalen finns till hands hela tiden, tycker Anna. När det känns svårt så finns det alltid någon att prata med.
– Personalen här är jättebra. De har tröstat mig när jag varit ledsen. Och istället för att ge lugnande medicin föreslår de att man ska göra något.
En annan sak som varit bra för Anna under den här tiden, är att hon att haft möjlighet att tänka mer på sig själv och sluppit ta så mycket ansvar för andra.
– Först kändes det som jag åkt iväg på semester utomlands eller något. I vanliga fall är jag en sådan som tar hand om andra hela tiden. Här behövs inte det. Ibland har jag ändå gjort det, men då har personalen sagt ifrån.
På dagarna uppe i behandlingshuset, som alla inlagda ungdomar måste gå till, har Anna oftast pluggat. Hon har också haft långa samtal med sin kontaktperson flera gånger i veckan.
– Det är skönt att prata av sig ibland.
Kvällarna har varit lite tråkiga, tycker hon. De ungdomar som bodde på avdelningen när Anna kom dit har hunnit åkte hem och hon har inte brytt sig om att lära känna de nya som kommit.
– Jag har pratat väldigt mycket i telefon, pysslat lite och tittat på teve.
Det enda som Anna är negativ till är maten som serveras på kliniken. Hon tar lite sats innan hon säger:
– En sak är konstig här. Maten. Det är äcklig sjukhusmat. Ingen tycker om den.
Hon känner ingen oro för att lämna kliniken, utan tycker att det ska bli skönt att komma hem. I planen ingår att Anna ska börja skolan igen – hon ska gå i en liten klass med sex elever, så det känns lugnt säger hon. Hon kommer att fortsätta gå till BUPs öppenvård två gånger i veckan och så ska hon göra en ADHD-utredning, något som hon är särskilt nöjd med.
– Jag måste få svar på varför jag är så här. Mitt humör svänger väldigt, jag blir så arg.
– Och varför får jag självmordstankar? Är det en vanlig depression eller är det något annat? Det vill jag veta.
Fotnot: Anna heter egenligen något annat.
Text: Stina Andersson, frilansjournalist