När någon annan vill ta livet av sig

Det är vanligt att man kan bli rädd och orolig när någon berättar om sina tankar på självmord. Det kan också vara svårt att veta hur man ska hjälpa personen. Det bästa är alltid att berätta för någon vuxen, till exempel en förälder, någon annan vuxen man litar på, en lärare, skolkuratorn eller någon på närmaste ungdomsmottagning. Att känna till någons självmordstankar är ett tungt ansvar som man inte ska ta på sig ensam.

Det kan kännas som att man sviker personen när man berättar för någon annan. Kanske har man till och med lovat att inte göra det. Men att berätta är inte ett svek – det är ett tecken på att man bryr sig. Man behöver berätta för att den som har det svårt ska få hjälp. På egen hand kan man inte ge tillräcklig hjälp.

Om man misstänker att någon funderar på självmord bör man fråga personen. Man kan till exempel säga: ”Jag blir orolig att du har tankar på att inte vilja leva längre. Stämmer det?” Det kan kännas svårt, men då visar man att man bryr sig och är beredd att lyssna. Om misstankarna stämmer gör det inte saken värre att prata om det. Tvärtom känns det ofta som en lättnad för den som har det svårt att få prata om sina känslor.

Det viktiga är att lyssna på vad personen har att säga utan att förminska problemen som personen berättar om. Att försöka övertyga den som mår psykiskt dåligt att det inte är så farligt kan öka deras känsla av skuld och hopplöshet. Genom att lyssna och sedan ta hjälp från någon annan kan man se till att den som har det svårt får tillräckligt stöd och hjälp för att kunna må bättre igen.

Fråga BUP
Våra senaste frågor och svar

Länktips

Till Självmordslinjen kan man ringa, mejla eller chatta anonymt med volontärer dygnet runt. De ger stöd och vägledning både till unga som mår dåligt och till anhöriga. 

Självmordslinjen