Varför kan jag inte bara nöja mig med mig själv?

Hej.
Mamma säger att jag är deprimerad. Jag tror jag är det. Jag kan skratta och le i vissa stunder när jag umgås med mina nära.. sen när jag är hemma så vill jag bara gråta fast jag låter mig själv inte göra det för jag orkar inte mer. Brukade göra det förut om nätterna så mamma inte skulle höra men slutade med det sen. Känns bara som om grejer med min kropp (jag är nöjd med den det är bara celluliterna som tar kål på mig vid 16 år) och med mig själv, hur jag är själv.
Kan inte prata med mamma för hon vägrar förstå. Hon hade också depression typ när hon var i min ålder men skillnaden är att hon hade en jobbig barndom och det har inte jag! Jag fattar inte varför jag tänker så mycket och låter så mycket komma åt mig när jag har det jag behöver!
Sen vill jag träna o hålla på, liksom varför inte gör nåt åt det man hatar? men jag har så dåligt självförtroende att jag DÖR av att av sitta på bussen påväg till gymmet. det har funkat några gånger men nu är det värre. fattar ingenting.
tänker så mycket på framtiden också. Jag vill ta hand om mig och må bra. Jag undrar hela tiden, kommer min framtida man bli äcklad av mina celluliter?(vår kultur är lite sådär att man börjar tänka på det i min ålder)
varför kan jag inte bara träna? varför kan jag inte bara va en bra dotter som hjälper till ordentligt, som städar ordentligt, som gör bra ifrån sig i skolan. ajuste, skolan. jag får bokstavligen ångest och börjar gråta av att tänka på at gå till skolan. jag bara vill inte. jag klarar inte av mer.
och min mormor bara klagar på mig. jag ser ut såhär, jag gör inte det här, jag är såhär och såhär. jämför mig med mina kusin som gör bra ifrån sig hemma, går i skolan och tränar. hon är fin, hennes kropp är fin. varför kan jag inte bara skita i vad folk tycker o tänker och träna för min egna skull? varför kan jag inte bara nöja mig med mig själv, fixa mig lite mer om vardagarna. fast det känns onödigt när allt jag gör är att sitta hemma.
mamma har ont överallt, är alltid bitter och jobbig. jag försöker leka lite med min lillebror men han har en "mammaperiod".
Vad ska jag göra? Drömmer mig bort hela tiden. Vill sluta med det, vill nöja mig med mig själv, göra det jag kan för att må bättre fysiskt och psykiskt. jag har för mycket celluliter för 16 år. orkar inte med vänner för alla känns som om dom bara bryr sig om killar, fester och skit. fan va de e kul.
Förlåt för det här. Ville bara skriva ut mig och förhoppningsvis så har ni någon slags lösning.
tack.

Isabella

BUP svarar:

Hej Isabella! Tack för ditt brev som du kallar att ”du bara skrivit ut dig”. Ibland kan man ju just bara behöva häva ur sig en massa saker som besvärar en och så känns det lättare.

Jag undrar nu om det verkligen bara är så för dig. Ditt brev uttrycker missnöje med dig själv, hur du är och hur du ser ut. Du känner dig kritiserad och ifrågasatt och verkar mycket ensam och går inte ut mycket och gråter en hel del.

Kommer du i väg till skolan som du ska? Eller krånglar skolan för dig? Har något hänt i din familj? Du förväntar dig inte stöd från din mamma som du tycker har rätt att må dåligt eftersom hon haft det svårt. Men du tycks inte tycka att du har rätt att vara nedstämd! Stämmer det? Något i ditt brev säger mig att du känner att du inte har rätt att må dåligt, vilket i så fall ger dig ännu större anledning till självkritik och negativa tankar om dig själv.

För att få hjälp att reda ut hur du mår tycker jag att du ska be din mamma att kontakta BUP där du bor. För om hon uppfattar dig som deprimerad så skulle hon behöva uppmuntra dig att söka hjälp på BUP. Eller så börjar du med att gå till skolkuratorn själv. Jag tror att den lösning du frågar efter är att ta nästa steg i att be om hjälp. Det här var det första.

Jag önskar dig lycka till!