Vågar inte berätta för de som hjälper mig om mina äckliga tankar

Hejhej! Nu kommer du som läser detta säkert tycka att jag är världen sjukaste person och jag vet inte heller om detta kommer hjälpa på något sätt att jag skriver till er. Jag hoppas att du som läser detta har tid nog att läsa genom hela denna text och förstå vilken sorts problem jag har - för inga andra förstår. Är du beredd? För ni berättar jag om min konstiga liv... Det är så att ända sedan jag var liten har jag haft tvånghandlingar och tankar men också att det alltid har funnits en röst i mitt huvud som jag brukade konversera med. Rösten var min egen men ända sedan dess har jag fått för mig att denna röst är någon med en annan själ. (Alltså för att vara totalt tydligt - jag hörde en röst i mitt huvud som jag brukar konservera med - en röst som ingen annan hörde). Idag är jag 19 år och mycket har ändrats och mycket har förvärrats. Jag har börjat se människor överallt - främst gamla klasskompisar men också främande människor från gator. Dessa människor ser jag runt omkring mig när jag är ensam och det känns som att de vill ta över all min lycka. Men det är inte allt... För några månader sedan hade jag en konstigt dröm. I drömmen står jag framför badrums spegeln och medan jag tittar på min spegelbild märker jag att jag har fått stora varfyllda finner som täcker hela min ansikte. Jag blir rädd men hur mycket jag än försöker trycka tillbaka de, desto mer kommer de tillbaka. Till slut svimmer jag av äckligheten och vaknar till igen (fortfarrande i drömmen) och tittar mig i spegeln. Finnerna var borta, men det fanns lite röda märken kvar. Nu kan man jo tro att det hela var en äcklig dum dröm vilken jag borde glömma ... men nej. Flera veckor efter drömmen äcklades jag av mitt ansikte och vågade inte titta i spegeln av rädsla för vad jag skulle komma att få se. Tro nu inte att jag inte har sökt hjälp... för det har jag. När jag gick i tredje ring så sökte jag hjälp pga mina tvångshandlingar och tankar. Tankarna fanns kvar, men mina tvångshandingar gick bort (mycket tack vare pga stöd och hjälp från min egen familj). Ett tag mådde jag bra eftersom jag inte hade några tvångshandlingar kvar och kände mig friare, full av liv... men en hemsk och pinsamt ... hm... hallucination kanske man kan kalla det ... började ta form i mitt huvud. En äcklig och pinsam hallucitioner/syn som jag ine vågar berätta till någon och vill göra allt för att glömma. Den äckliga drömmen med finnerna började ta form i mitt huvud till... penis. jag vet, förlåt! Det är jätte äcklig. Jag vetite vf jag får dessa äckliga syner överallt. jag ser dessa äckliga saker ringlande som ormar överallt. Vad jag än gör försvinner inte bilden av de. De känns som om de finns på marken jag går på, på dörren, sängen, på människor - ja överallt. Och jag mår hemsk av det. Eftersom jag inte vågar berätta vad jag ser sökte jag slutligen hjälp på akutmottagningen i psyktriavdeningen ... men istället för att berätta modigt om att jag ser penis överallt ljög jag och sa att jag ser ... ormar överallt. Du förstår att det hela är för äckligt att prata om. Än mindre att kunna öppet sitta och berätta. jag blev direkt inlagd i sjukhuset - eftersom jag ser ormar och människor överallt samt hör röster som inte finns. jag var inlagd under ca 3 veckor. Idag går jag 1 gång i veckan till något som heter NIP (nyinsjukna i psykos). Men jag vågar inte berätta. Jag berättar om människorna jag ser men inte om det andra äkliga. jag tror att om jag vågade berätta det, så knske de kunde hjälpa mig bättre, men det går inte. Df hoppas jag att ni kan hjälpa mig!

Eloo_hjälp!

BUP svarar:

Hej! Vad bra att du skriver hit.Jag ser det som att du tränar dig på att våga berätta. För visst är det så som du skriver att de som försöker hjälpa dig har lättare att göra det om du berättar som det verkligen är. Så, ja det är bra om du kan hitta ett sätt att låta dem veta. Kanske kan du låta dem läsa ditt brev? Jag förstår att det är svårt att våga berätta, att dela med dig av sådant som du själv tycker är pinsamt och äckligt. De flesta av oss tänker dock pinsamma tankar och har märkliga fantasier som vi skäms för. Och jag tror att de som du träffar kommer att reagera som jag: tycka att det är märkliga tankar, men mest av allt känna att det måste vara så väldigt jobbigt att gå omkring med oron som de väcker, och känslan av att vara ensam med dem. Så våga! Det kommer att gå bra och kännas tryggare för dig när någon annan vet.