Triggas av självskadebeteendet

Hej.
Jag är en tjej på 17 som lever ett liv som kan tolkas som underbart. Jag har världens finaste kille och är gitarrist i ett band som är påväg mot ljuset. Saken är bara den att det finns en baksida av det goda livet. Jag blir triggad av självskadebeteende. Jag vet inte vad jag ska göra. Än så länge har jag lyckats hålla mig ifrån, men suget efter det blir starkare och starkare. Jag har förut skurit mig i handlederna, men detta var för 3 år sedan och höll i sig i 1,5 år tills jag träffade min pojkvän. Nu känner jag att det är påväg igen. Bilder på internet på folk som skurit sig triggar mig. Jag vill skära mig i handlederna, på benen, på kroppen. Som det var förut.. Något annat är att jag har kommit in i en period med en massa up's and down's. När jag mår som bäst är jag okej, men inte mer. När jag mår dåligt är jag inte värd någonting. Jag tänker på min begravning, skriver hur jag vill ha den. Jag tänker på vart man skulle kunna gömma en död kropp. Jag tänker på sätt att ta mitt liv. Jag tänker mordiska tankar om andra och känner mig ständigt förföljd. Jag börjar oroa mig riktigt rejält.. Snälla hjälp mig.

A. Way

BUP svarar:

Hej och tack för brevet! Du skriver att du blir triggad av självskadebeteendet. Ditt eget, tolkar jag det som? Eller umgås du i kretsar där andra också skadar sig? Du skriver att du tittar på bilder på internet av andra som skär sig på kroppen och triggas i gång av detta. Det låter inte bra. Jag skulle helst se att du slutade besöka den typen av sajter, för jag tror precis som du att det kan trigga i gång en person. Du har hittills lyckats avstå från att självskada dig igen. Bra, fortsätt med det!
Du skriver också att du mår OK som bäst. Jag tror att OK betyder lite olika från person till person, men om jag skulle gissa hur det är för dig så tänker jag att du aldrig riktigt känner dig så där bubblande glad och lycklig, men att det går an? Med tanke på hur mörka och destruktiva dina andra tankar är så kanske OK får vara just OK just nu. Jag kan förstå att du blir både rädd och orolig över dina tankar. Att känna sig förföljd är riktigt obehagligt och att vilja skada sig själv och andra får åtminstone mig och fundera på om du inte skulle behöva få stöd av någon. Jag blir nyfiken på hur ditt liv ser ut i övrigt. Vänner, föräldrar, skolan, aktiviteter? Jag har massor med frågor som jag skulle vilja ställa till dig. Vad säger du själv om att prata med någon om dina mörka tankar? Skulle det vara något? Jag vet ju som sagt inte hur ditt umgänge ser ut och om du har någon att tala med nära inpå dig. Men att bara bolla tankar med en klok människa kan många gånger vara väldigt bra. Det är lätt att fastna i tankar på död och blod och ännu lättare om folk i ens omgivning också bara pratar om det. Du är 17 år och kan mycket väl boka en tid på t ex BUP själv. Föräldrarna kan komma med senare. Annars kanske UMO skulle kunna vara något, alternativt www.tjejzonen.se Jag tycker det är klokt och bra att du är så uppmärksam på dina tankar och känslor, nästa steg är att dela dem med någon så du inte blir så ensam. Och du! Försök att stå emot att skära dig, det lindrar för stunden, men det blir ju inte bättre. Var rädd om dig.