Skrev mitt självmordsbrev i dag

Jag skrev mitt självmordsbrev idag. Jag har inte ens planerat hur jag ska ta livet av mig men jag satt ner i ca 2h och skrev hur jag känner innanför min fasad. Jag har varit deprimerad i ca 2-3 år nu och ingen värkar märka eller snarare bry sig. Jag vet att människor är själviska men hur kan dom inte se igenom mig? Jag brukar oftast var helt tom och inte visa några känslor och ganska kall. Jag bryr mig inte om något eller några förutom min enda kompis. Vi har varit vänner i ca 3år och står varandra ganska nära. När jag skrev mina adjö till min familj och enda vän så grät jag så mycket jag vet inte varför det finns ungefär 2 saker som håller mig kvar här annars hade jag tagit livet av mig eller stuckit mycket tidigare. De flesta säger ofta att jag överreagerar och ja det är sant men jag försöker bara känna nått, alla känslor är helt bortsköljda från min själ. Jag har aldrig blivit mobbad och trots att jag och min familj inte står varandra nära men kommer vi överens. Jag har alltid varit ensam och udda jag har inget emot att inte vara helt accepterad för att jag inte är en av dem, men på senaste tiden börjar min depression påverka mig mer jag orkar inte ens låtsas bry mig mer jag vill bara sjunka ner underjorden och sluta leva i vårat samhälle jag passar inte in här och jag vill bort här ifrån långt,långt bort och aldrig gå tillbaka men jag är bara tretton och en patetisk liten flicka som inte vet ett piss om hur livet är i verkligheten och nej jag kanske inte är nån expert men jag har fan like mycket erfarenhet som någon annan för dom flesta lever inte dom bara existerar jag orkar inte med den här infekterade staden den kommer ha ihjäl mig jag orkar inte längre. Hur kan jag komma bort, jag vill inte vara här aldrig mer vill jag se ut genom fönstret och se våran gata aldrig mer vill jag se människorna i min stad dom äcklar mig,ger mig kväljningar. Det finns tre saker jag kan göra 1.vänta (nej)
2.Rymma (kanske) 3.Dö (kanske)

SALT

BUP svarar:

Hej SALT och tack för ditt brev!

Jag beundrar ditt sätt att uttrycka dig på. Du är 13 år, men lyckas ändå förmedla vad många vuxna inte klarar. Känslan av ensamhet, förtvivlan och hopplöshet.

Jag tror att just skrivandet i sig kan ha en helande effekt, att få ur sig all de där svåra känslorna som man kanske inte vill dela med någon människa, även om det naturligtvis hade varit bättre.

Du skriver att ingen märker hur dåligt du mår och att människor är själviska. Så är det nog, att vi är själviska, men kanske inte nödvändigtvis för att vi inte bryr oss. Jag tror helt enkelt att de flesta går omkring med egna tankar, bekymmer och måsten här i livet. Livet snurrar på och jag tror att vi skulle behöva stanna upp och titta oss omkring lite oftare, titta på våra medmänniskor och fråga hur det är, lite mer.

Ofta vill vi att andra ska förstå att vi behöver stöd, tröst, kärlek eller hjälp, men tyvärr så måste vi våga be om det. Även om vi tror att det syns utanpå att vi mår dåligt så gör det oftast inte det. Att våga visa sig svag och be om allt det jag skrev ovan är ett sätt att vara stark och värna om sig själv.

Jag blir glad när du säger att du har en vän som du står ganska nära, vet hen om hur du mår? Är det någon du kan vända dig till? Du skriver om tre saker du vill göra. Jag skulle vilja lägga till en sak: 4. Prata med någon. Du kan prata med någon via en chatt, eller direkt face-to-face.

Det är faktiskt ett bra sätt att få lite perspektiv, för jag tror att risken är att du blir väldigt mycket ensam med dina tankar och då är det lätt att hamna i negativa tankemönster där man tror att ingenting någonsin kan bli bättre eller förändras. Men det kan det.

Ungdomsmottagningen är bra, BUP likaså. Om de inte är ett alternativ för dig, skulle du kunna tänka dig att åtminstone kolla in www.tjejzonen.se eller www.självmordsupplysningen.se innan du går vidare med planerna ett, två eller tre?

Av ditt brev kan jag se att du har så mycket att ge. Ge inte upp, lova mig det!