Pappa kanske våldtog mig när jag var liten?

Jag mår illa. Jag mår illa över mina lår, min mage, mina armar, mitt hår, mina ögonbryn, mina ögon, mina beslut, mina misstag, mina bakrund, min framtid, mitt unvikande, min dumma hjärna och ja, kortare sagt så mår jag illa över mig. Jag behöver inte ens titta omkring mig för att se mina fel, allting är uppräknade i min hjärna. Och det är så himla många fel att det känns som min hjärna ska explodera, och då får jag det den dära obeskriva känslan som säger åt mig att antingen äta tills jag spyr, slå någon kroppsdel i vägen, skära mig i armen eller riva ner allting jag ser. Jag brukar göra allt det där. Känslan lugnar ner sig men den försvinner inte, den är ju kvar i mig.
Det är ju jag som är felet, själva misstaget. Jag är som den där tråden som sticker ut ur tröjan, det där fettet på låren, det där dåliga vädret på himlen, det där misstaget som man ångrar, som man ältar över, som man helt enkelt mår illa över. Likheten med allt det där är att man vill ha bort det, man vill inte ha kvar det. Det förstör allting. För det är det jag gör, jag förstör allting. Inklusive mig själv.
En sak som jag har tänkt på onödigt mycket dom senaste dagarna, eller kanske dom senaste åren, är min pappa. Jag har förträngt bort allt med honom, det enda som finns kvar i mitt minne är lägenheten och några få minnen. Det är inte rörliga minnen, det är mer som bilder. Mer som fakta. En av de minnena är hans händer, hans blickar och hans andning. Jag vet inte varför. Hela mitt liv har jag varit obekväm med min kropp och med killar. Jag vet inte varför, det är inte farligt, men jag har inte kunnat stoppa tankarna om att dom vill ha mig i sängen. Det kan vara en kompis pappa, en granne, en lärare, en okänd främling på Ica osv. Så, det jag tror, är att min pappa har våldtagit mig. Jag vet att han har tafsat på mig, det kommer jag ihåg, men jag kommer inte ihåg min barndom. Åren innan mamma flydde med mig.
Det skulle förklara allting. Min rädsla för killar, för män, för min pappa, för min kropp osv. Jag vet inte, det kanske inte är så. Jag kommer aldrig berätta för någon ändå, jag har ingen för den delen heller. Jag kan inte prata med min mamma, och underskatta inte den mening för den är verkligen 100% sant. 10 av 10. Jag vill inte gå in på det, men kortare sagt så bråkar vi minst 3 gånger per dag och ibland kommer det våld, inte bitchslap eller knytnäve, utan mer att hon trycker naglarna ner i min arm samtidigt som att hon drar i mig det hårdaste hon kan. Äh. Tillbaka tilll pappa. Vad ska jag göra? Vad tror du? Det finns ingen jag kan prata med, jag menar bokstavligen talat, det finns ingen kompis mamma eller pappa, det finns ingen snäll lärare eller sjuksköterska/kurator, ingen bästavän och absolutabsolut inte min mamma. Det enda som finns är internet. Detta är väl mitt sätt att prata. Att lugna ner min känsla för någon timme.

Galen

BUP svarar:

Hej! Vad bra att du har skrivit till oss!

Det du beskriver ska man ta på största allvar och jag tänker att det kan finnas flera förklaringar till hur du mår. Du är väldigt nedvärderande i dina beskrivningar om dig själv och först och främst vill jag säga att det inte är något fel på dig. Det är vanligt att man mår och känner som du beskriver när man har varit med om något jobbigt, eller inte mår bra av andra skäl, och sedan tror man att det är sanningen om en själv, fastän så inte är fallet.

Du skriver om återkommande bilder som kommer till ditt minne och du funderar vad det kan bero på. Om din pappa kan ha våldtagit dig eller inte kan jag inte svara på. Men ibland kan det vara så att man är med om väldigt jobbiga saker som blir försvåra att hantera och som hjärnan tränger bort för att skydda en. Dessa minnen kan ibland återkomma och ibland inte.

Du skriver att du och din mamma har flytt och en flykt är också något som kan sätta traumatiska spår. Jag önskar så att det skulle finnas någon som du kan prata med, men som du skriver att det inte gör. Du skriver att det i nuläget endast är internet som gäller. Där kan jag tipsa dig om några sidor: www.1000mojligheter.se
www.tjejzonen.se På båda sajterna finns bra chatforum där man får prata med någon anonymt. Jag tänker att BUP också är ett alternativ som du definitivt skulle behöva men då behöver din mamma veta om kontakten. Men man kan alltid själv ringa till BUP och prata med dem för att få råd och hjälp. Ungdomsmottagningen är ett alternativ dit man kan gå själv. Kolla in din närmaste på www.umo.se.

Det är också viktigt för dig att veta att din mammas beteende att trycka ner naglarna i din arm och dra i dig det hårdaste hon kan absolut inte är OK. Så får en förälder inte göra! Du skriver att du aldrig kommer att berätta för någon men jag hoppas innerligt att du någon gång gör det. Ibland behöver man göra det och det kan ta sin tid innan man känner sig redo men jag tänker att ditt brev hit är en bra början. Kanske att du sedan kan prata anonymt med någon i de chattarna som jag föreslår och att steget till att prata med någon annan i din omgivning inte känns så stort. Kanske att du kan ta med brevet som du har skrivit hit till oss som stöd. I det har du beskrivit din situation och ditt problem väldigt bra. Jag önskar dig varmt lycka till!