När jag försöker gråta får jag inte ut en tår

Jag känner att jag inte orkar med livet längre, jag har mått extremt dåligt sedan jag var 11-12, och jag fyller snart 17. Jag vill kunna prata med någon, men när jag försöker känns det som om någon sorts klump sätter sig i halsen på mig, och jag får inte ut ett ord. Jag skar mig mycket förr, men ersatte sedan det med alkohol, jag har druckit varje/varannan helg i snart 3 år och för någon månad sen kände jag att jag behövde dra ner på det. Det har gått bra än så länge, men jag har inget som kan trycka tillbaka allt inom mig längre, även om jag aldrig gråter så mår jag rent ut sagt skitdåligt. När jag försöker gråta, för att få ut känslorna, så händer samma sak som när jag försöker prata om hur jag mår och jag får inte ut en tår, och har inte kunnat på över ett år. Att skriva om mina känslor är inte svårt, men kan inte uttrycka dem och mår bara sämre och sämre för varje dag som går. När jag är full så känner jag mig fri och glad, vilket är omöjligt när jag är nykter.
Jag skulle vilja ta anti-depressiva, men mina föräldrar är strikt emot det som jag förstått det. De vet om att jag har panikångest, men inte hur jag egentligen mår, jag är för det mesta bara arg hela tiden, och känner inte för att prata alls för det mesta och jag håller allt för mig själv. Hur påverkar anti-depressiva mig, och hur ska jag göra för att berätta om hur jag mår?

H

BUP svarar:

Hej H!
Du har mått dåligt länge och jag undrar om du har fått någon hjälp tidigare för detta? Om inte, så kan det nu vara läge att söka hjälp, så att du får rätt stöd och behandling. Du kan vända dig antingen till en ungdomsmottagning eller BUP.

På BUP finns läkare som kan hjälpa dig med din fråga om anti-depressiva och eventuellt ta ställning till medicinering i samråd med dig och dina föräldrar. Så kommer vi till dina svårigheter att prata och berätta om dina känslor.

Du är ju mycket bra på att uttrycka dina känslor i skrift. Ett förslag är att du vid ditt första besök med den behandlare du får, tar med dig brevet som du har skrivit till oss. Det förklarar tydligt hur svårt du tycker det är att prata och det kan vara en bra utgångspunkt i ert samtal. Tillsammans kan ni sen göra upp om hur du ska få hjälp att berätta vidare. Kanske behöver du hjälp att komma igång med stödfrågor eller fortsätta skriva om det. Kanske behöver ni fundera mer på den där klumpen i halsen som kommer när du ska berätta, om den kanske har att göra med oro eller ångest. Jag tycker inte att du ska vänta längre, utan söka hjälp så att du inte ska behöva må ännu sämre. Om du tycker att det känns svårt att ringa och boka tid, kan du ta hjälp av en förälder eller någon annan vuxen, så att ni kan ringa tillsammans.

Var rädd om dig!