Min pappa var med i en bilolycka

Hej jag är 14år och för tre år sedan var min pappa med i en bilolycka han lever idag men sitter i rullstol, doktorn säger att han aldrig kommer kunna gå igen. Det första året efteråt var jag fokuserad på att få till baka mitt gamla live även om inte det var perfekt för jag hade börjat bli mobbad för att jag var en kille inte en tjej tyckte dom och att jag var fett (var inte det så mycket bara lite) och jag blir fortfarande mobbad, men i alla fall så knuffade jag undan alla känslor tills för snart två år sedan typ så hade jag nästan fått tillbaka mitt gamla liv men då tänkte jag över vad som verkligen hade hänt och börja gråta ofta, jag är ofta nere också och har inte lätt för att vara glad. Minna vänner och Klass vet vad som har hänt med min pappa men det känns ändå som om jag är ensam. Jag går till kuratorn bara för att jag inte vill att folk ska se mig gråta. Jag har fyra kompisar som var minna bästisar men inte längre. Den ena av minna vänner låter mig inte vara emo, hon. Säger att det är töntigt och att jag bara är ledsen för att få uppmärksamhet men det är inte sant. Hon hotar mig också med att göra mitt live till ett helvete om jag inte slutar vara emo. Jag har haft en fas där jag fick grått attacker men sedan sluta det men det har börjat nu igen. Jag är väldigt mycket deprimerad också. Jag gick tillsist i självmords tankar och börja planera när och hur men jag tänker mindre på det nu men gör det ibland om hur skulle det förnedras om jag gjorde det. Jag vågar inte säga något till min familj för dom har nog att tänka på för alla fem i familjen går i skola och vi har inte mycket pengar. Jag vet inte vad jag ska göra jag vill bara att det ska sluta.

Alex

BUP svarar:

Hej Alex! Tack för ditt brev! Det är flera jobbiga händelser som du beskriver och när en förälder blir allvarligt skadad så påverkar det ofta hela familjen. Ofta kan det bli som du beskriver att man trycker undan de jobbiga känslorna ett tag för att ta itu med dem senare istället. Vad bra att du har en kurator som du kan prata med! Angående din kompis beteende så tycker jag inte att det är ok och något du bör berätta för din kurator. Du har rätt att vara precis så mycket emo som du vill och det är ingenting som hon kan bestämma. Hur ser det ut med dina andra kompisar? Finns det någon av dem som du kan umgås mer med? Vet dina föräldrar något om hur du mår? Syskon? Du skriver att de har nog att tänka på men jag tänker att de måste få veta för att kunna hjälpa dig bättre som föräldrar brukar vilja göra. Hjälpen kostar dessutom ingenting så det ska inte behöva drabba ekonomin om den redan är ansträngd. Kanske att du är i behov av mer hjälp och stöd än vad du får idag. Ibland kan familjer även få prata tillsammans hos BUP. Hit kan ni vända er om du känner att du behöver mer hjälp än av skolkuratorn. Kanske att ni inte har fått bearbeta pappas olycka tillsammans och att det kan vara skönt att tillsammans prata om det. Det viktigaste i första hand är dock att din omgivning får veta hur du mår och tänk på att de vill det för att kunna hjälpa dig bättre. Kanske att du kan ta hjälp av skolkuratorn som också kan prata tillsammans med dig och dina föräldrar. Tveka inte att berätta och om du vill så tycker jag att du ska ta med brevet som du har skrivit hit där du förklarar väldigt bra!