Känner mig tom men vet inte vad som saknas

Hej bup, jag är en tjej på 16 år som är allmänt deppig, och det är jag ungefär varje dag, har vart det länge nu, kan säga att jag varit det sedan åttan. Förut var jag säker i mig själv och ville synas, nu är jag mer försiktig, i alla fall när jag möter nya människor som jag inte känner. Jag vaknar ständigt upp med en klump i magen, jag är ständigt trött och orkar inte utföra några arbeten. Jag har knappt inga vänner kvar, det är som att jag sätter mig själv i det facket; att jag är ensammast i världen och inte släpper in nån i min värld. Jag har helt tappat vem jag själv är, jag är osäker i min kropp och själ och känner mig konstig, och jag känner att jag får konstiga blickar. Jag klarar knappt av att någon pratar eller kollar på mig, för jag känner mig så oviktig och oönskad, jag känner mig så tom men vet inte vad som saknas. Det är svårt, jag kan verkligen inte hittat en orsak till varför jag mår som jag gör, vet man orsaken är det lättare att lösa problemet. Det känns, vad jag än gör; går och lägger mig tidigt på kvällarna, motionerar, äter rätt, så mår mitt psyke inte bättre. hjälp.

Linnea

BUP svarar:

Hej Linnea och tack för brevet!

När jag läser det så blir det tydligt för mig att du känner dig nedstämd och jag får en känsla av att du gör dig själv ensam, sätter dig själv i det facket som du skriver. Det leder till en negativ spiral där ensamheten gör dig mer nedstämd, och då drar du dig undan och blir mer ensam, och så snurrar det på.

Du skriver också att du inte hittar någon orsak till varför du känner som du gör. Ibland är det svårt att hitta en konkret orsak till att man börjar må sämre. Kanske är det bara någon liten obetydlig sak som fått bägaren att så att säga rinna över. Nedstämdhet och ledsenhet behöver inte bero på att någon stor sak inträffat.

Men det viktigaste nu är hur du kan börja må bättre. Du berättar inte i ditt brev om du har pratat med någon om hur du mår? Om du inte har gjort det så tycker jag att du ska börja med att prata med någon av dina föräldrar. Jag tycker också att du ska prata med någon på skolhälsovården eller med en kurator på din närmaste ungdomsmottagning. På www.umo.se hittar du info om dem.

Det finns bra hjälp att få!