Känner mig inte lika glad för roliga saker längre

Jag vet inte riktigt när det började men det började med att jag inte kände mig lika glad för roliga saker längre. Det blev sämre för cirka två veckor sedan. Jag har försökt prata lite med mamma och hon betyder jättemycket för mig och jag kan berätta nästan allt för henne. Men det är svårt att förklara så vet inte om hon förstår helt hur jag känner. Jag beter mig som vanligt på dagarna och skrattar och så fast det inte känns kul. Men jag orkar inte med att alla ska fråga "varför är du så sur hela tiden?" när det är så svårt att förklara. Det växlar mellan en konstig känsla av tomhet, rädsla och deppighet. Hela tiden känner jag mig dämpad känslomässigt och även fast en massa roliga saker händer känner jag mig inte särskilt glad. Jag känner mig inte heller sugen på att göra nått. Min favorit tvserie känns plötsligt trist och det känns inte alls lika spännande att börja på gymnasiet eller åka och göra mina fritidsaktiviteter. Ibland känns det som att jag är "under ytan" och det riktiga livet är ovanför. Jag tänker oxå en hel del konstiga tankar som "vad är jag?" och "vad är allt runt omkring mig?" samt vissa som jag inte kan förklara alls. Det är dem som gör att jag känner mig rädd. Behöver verkligen hjälp för jag känner mig så konstig, rädd och ledsen! Det konstiga är att allt är så bra i mitt liv just nu så förstår inte varför jag känner mig såhär. Vill bara vara som vanligt och skratta, åka och bada med kompisar och mysa med familjen vid tv:n på kvällen men inget av det känns kul som det brukar. Känns dessutom som jag fått sämre koncentration, motivation och energi och ibland känner jag mig typ "dimmig" i huvudet. Vad är det för fel på mig?

Anonym tjej

BUP svarar:

Hej! Tack för brevet. Jag tycker att du har formulerat bra hur du mår. Du vet inte hur länge du har känt så men de senaste två veckorna har det varit värre. Kan det ha ett samband med något som har hänt eller ska hända, till exempel att du slutat grundskolan och/eller att du ska börja gymnasiet? Då man är med om stora förändringar är det vanligt att funderingar om livets mening och vem man är dras igång. Då du börjar gymnasiet kanske du har de här känslorna till en början men ge det lite tid så känns det kanske bättre sedan. Jag tycker att du ska prata mer med din mamma om hur du känner. Kanske kan du eller ni gå till vårdcentralen och läkarundersöka dig för att utesluta att det är något kroppsligt som gör att du känner som du gör. Använd gärna ditt brev och mitt svar till hjälp om du vill det. Ha det så bra!