Jobbigt hemma och pappa super

Hej.
Jag har sedan 7an blivit lätt irriterad på min familj vilken består av min mamma, pappa och syster.
Även fast dom bara frågar t.ex hur det gick på skolan så blir jag irriterad och bara mumlar "jag vet inte" till nästan allt dom frågar. Jag brukar ofta vilja fråga om nånting men brukar inte göra det för jag känner inte för att föra en konversation med nån av dom. Jag känner också hat och irritation mot folk jag inte känner på skolan, bara jag tittar på dom så blir jag irriterad och känner att dom bara är ute efter uppmärksamhet vad dom än gör.
Men antar att det bara är för att jag är fördomsfull. Jag har också den senaste månade tappat aptiten och nästan slutat blivit hungrig, för ca en vecka sen så åt jag inte middag på 4 dagar utan jag åt bara 2 mackor till frukost och 2 mackor till kvällsfika. Min pappa jobba borta från måndag till fredag och dom flesta helger han är hemma brukar han dricka och bli full och dagen efter då han är bakfull brukar han och mamma bråka som dom alltid gör.
Mamma hotar med att flytta ut ifall han inte slutar supa men hon har än inte gjort det. men nu 2 helger har det varit lungt. Ca 3 veckor sen hade pappa haft semester i ca 1 månad, vilket bidrog till ännu mer supande och bråkande mellan mina föräldrar, en dag for han ut och söp med sin storebror och då dagen efter komme han hem och min farmor komme förbi för att försöka prata med han.
Han vart aggressiv och försökte välta ett bord över mamma och farmor, han har aldrig gjort nått liknande, jag vart arg och tog tag om pappas axlar och slet ner han på golvet. Mej vågar han inte göra illa, han älskar mej... Tror jag.
Ca 15 min senare så stog han och sa att jag inte dög till nånting och att jag inte var en riktig "efternamn" för att jag inte vågade stå upp för mej själv, vilket han aldrig sagt förut så jag tror det bara var för att jag drog ner han på golvet.

Samma dag testade jag skära mej för första gången, jag tog ett rakblad som vi hade hemma och skar mej flertal gånger på låret mest bara för att testa. Jag tyckte att det var roligt och har många gånger vilja göra det igen men har inte gjort det eftersom jag inte vill bli sedd som "uppmärksamhetsökande", det var därför jag skar mej på låret för att det är mindre risk att folk ser. Jag har sedan det hände också tänkt på självmord, från början var det bara om hur skönt det skulle vara om man dog i sömnen eller nått, men nu på senaste tiden börjat tänka självmordstankar. Men jag lär nog inte ta livet av mej för jag vill inte bli sedd som "uppmärksamhetsökande". Jag har också sedan det hände vänt på dygnet och inte borsta tänderna eller ta av mej kläderna när jag ska lägga mej eller ens släcka lampan för att jag inte orkar bry mej.
Jag brukar vakna minst 4 gånger varje natt utan anledning, som tur är så somnar jag om snabbt.
Just nu sitter jag uppe klockan 06:18 på morgonen och skriver det här. Jag känner inte för att prata med nån och få hjälp för jag vill inte bli sedd som nån som har problem och behöver hjälp och vill inte heller att folk ska veta att mina föräldrar bråkar och dricker.

Jag brukar tänka att ifall jag väntar på att allt är över och håller allt för mej själv så blir det nog bra. Är det nått fel på mej?

Vad ska jag göra?

Musikälskare

BUP svarar:

Hej musikälskare och tack för ditt brev!
Du skriver i slutet av ditt brev att du inte vill prata med någon om hur du har det och mår. Det är synd tycker jag, för det framgår av ditt brev att du har lätt att uttrycka känslor och tankar om din situation. Och jag tror det skulle vara bra för dig att prata med någon utanför familjen om hur du har det.
Din irritation, aptitförlust och tankar på självmord är symtom på att du inte mår bra och jag är orolig för att det kan bli värre om du fortsätter att försöka hantera det här helt själv.

Många ungdomar som har det jobbigt hemma vill inte att någon utanför ska veta. Man skäms och vill samtidigt skydda sina föräldrar. Men både dina föräldrar och du behöver nog hjälp. I slutet av ditt brev skriver du att du kanske bara ska vänta ut det jobbiga. Det kanske kan fungera, men efter att ha träffat ungdomar i liknade lägen som du i många år är min erfarenhet är att det sällan blir bra av sig själv. Din skolkurator eller skolsköterska kan hjälpa dig och tillsammans kan ni bestämma om och när ni ska ta kontakt med t ex BUP och socialtjänst. Det kanske känns svårt och jobbigt i början att berätta, men på lång sikt blir det bättre. Ta med det här brevet om det känns jobbigt att prata!