Jag har ångest, depression och panikattacker

Hej.
Jag har mått dåligt i många år, blev mobbad i lågstadiet, bytte skola, blev mobbad i högstadiet, bytte skola. Nu går jag i gymnasiet, har nog många vänner. Eller, jag vet inte. Jag har många bekanta, några vänner. Kanske är de närmre än jag tror men jag vet inte, jag har så höga krav på alla, jag får för mig att alla hatar mig, även mina närmaste vänner. Det gör att jag mår ännu sämre och väljer att stanna hemma och mår värre. Jag litar inte på någon. Jag har ett uselt självförtroende. Hatar mig själv, låter mig bli utnyttjad av killar. Jag är deprimerad, har ständig ångest, får ibland panikattacker. Skolan går skitdåligt, jag orkar inte göra någonting. Är trött ständigt, kan inte sova bra. Kan inte koncentrera mig. Har ingen motivation till någonting. Inte ens saker jag tycker (tyckte) är roligt orkar jag göra. Jag orkar inte äta, även om jag vill gå upp i vikt för att jag är så jävla smal och ful, men jag orkar bara inte. Och när jag väl äter så mår jag illa. Ångesten har blivit värre och värre. Allt har blivit värre. Nu mår jag tom dåligt bara av att gå förbi människor på gatan, blir jättenervös och måste hålla för andan och vill bara gömma mig. Ändå kan jag vara jättesocial ibland. Jag förstår inte, är så förvirrad. Humöret går upp och ner, jag kan bli så arg att jag vill döda någon, fastän det inte finns något att vara arg över. Nu var det ett tag sen, men ibland får jag dagar då livet känns underbart och jag glömmer bort hur jag mått innan, då blir jag sprallig och vill göra så mycket. Men efter att jag har mått så så blir det som värsta krashlandningen, då mår jag sämre än sämst. Hittar inget mittemellan.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, och antagligen har jag glömt något. Men brevet kommer jag väl inte ens få svar på.
Just det, jag har gått hos en kurator i ett halvår, det hjälper inte alls. Hon tycker att jag ska gå till bup, och det vill jag, men jag vågar inte. Så jag fick panik och nu har jag även slutat kontakta min kurator. Jag har kontaktat en läkare pga mina problem, vilket även mina lärare i skolan ville och mina föräldrar. När jag tillslut fick träffa läkaren så tog hon mig inte på allvar. Jag vågade inte säga allting, kände mig svimfärdig men lyckades få ur mig mer än jag ahde hoppats på. Jag har i så många år velat våga gå till en läkare, och så sitter hon bara där och ställer irrelevanta frågor och säger ”jag tror inte att jag kan hjälpa dig”! Jag blir så arg! Hon var mitt sista hopp, vad gör jag nu?! Känner mig sviken av alla nu. Jag orkar inte leva så här, må så här. Jag kommer aldrig kunna klara av skolan, få ett jobb, klara mig själv… Vad ska jag göra? Jag kan inte ta mig ur det här själv.

Rebecka

BUP svarar:

Hej Rebecka!

Du ger verkligen en tydlig beskrivning av hur dåligt du mår. Du räknar upp besvärliga symptom som ångest, depression, panikattacker, koncentrationssvårigheter, trötthet och sömnsvårigheter. Det låter överväldigande och gör det lätt att förstå att det känns tungt att leva och att du börjar tvivla på allt, till och med om dina vänner är dina vänner. Det är klart att det är svårt för dig att ta dig ur ditt nedstämda tillstånd själv. Du behöver hjälp. Det är vanligt att det känns skrämmande att vända sig till BUP, men det brukar kunna kännas ganska bra när man väl kommit hit. Pröva får du se! Du skriver knappt något om dina föräldrar? Är de medvetna om hur dåligt du mår? Du skulle kunna be dem att hjälpa dig med att ringa BUP. Du ger en förklaring till hur du mår – jag menar all mobbning du varit utsatt för. Det finns säkert mycket mer du behöver prata med någon om. Genom ditt sätt att skriva och formulera dig får jag intrycket att du har stora egna resurser att ta hand om ditt liv, din skolgång och få ett jobb så småningom. Men just nu behöver du hjälp och visst finns det hopp för dig. Jag blir lite nyfiken på vilka du egentligen känner dig sviken av. Är det kanske din nuvarande pessimistiska syn, som spelar dig ett spratt? Ta dig en funderare till på vilka som finns runt dig och som du tror bryr sig. Lycka till!